Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 6 december 1866, sida 2

till staden; och Marianne var hela tiden sysselsatt med att gifva akt på riktningen af vinden och omvexlingarne i skyarne, samt inbillande sig en förändring i luften. — Tycker du icke att det är kallare än det var på morgonen, Elinor? Det tyckes mig vara en stor skilnad. Jag kan knappast hålla mina händer varma, till och med i muffen. Det var inte så i går, tror jag. Det ser också ut som om molnen skingrade sig, solen skall titta fram inom ett ögonblick, och vi skola få en klar eftermiddag. Elinor roades och pinades om hvartannat; men Marianne framhärdade och såg hvarje afton i eldens klarhet, och hvarje morgon i luftens utseende, symptomerna till annalkande frost. Elinor och Marianne hade ingen större anledning att vara missnöjda med mrs Jennings lefnadssätt och bekantskaper, än med hennes uppförande mot dem sjelfva, hvilket alltid var mycket vänligt. Allting i hennes hus tillgick på det mest liberala sätt, och utom några gamla city-vänner, som hon, till lady Middletons ledsnad, aldrig velat bryta med, besökte hon ingen, hvars umgänge på något sätt kunde vara anstötligt för hennes unga vinner. Öfverste Brandon, som en gång för alla var bjuden till huset, var hos dem nästan hvarje dag: han kom för att se på Marianne och tala med Elinor, som ofta erfor mera nöje af att samtala med honom än af någon annan daglig tilldragelse, men som på samma gång med oro såg hans fortfarande tycke för hennes syster. Hon i fruktade, att det var en tilltagande kärlek. Det smärtade henne att se den uppmärksamhet, med hvilken han ofta be