Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1866, sida 2

utt mrs Dashwood mycket väl kunde undrara dem; och Elinor, som nu förstod sin och såg hur liknöjd hon var för allt annat utom att åter få vara illaammans med Willoughby, gjorde intet vidare direkt motstånd mot planen, utan nemställde den endast till sin mors af, rande, af hvilken hon likväl knappast vänbade få något understöd i sitt törsök att nindra en resa, som hon icke kunde gilla (ör Mariannes skull, och hvilken kon, fö egen del, hade kilda skäl Hvad helst Marianne önskade, skulle her nes mor vara angelägen att befrämja: — non kunde icke hoppas inverka på den sednare till försigtighet i en sak, rörande nvilken hon aldrig kunnat ingifva herme någon misstro; och hon våg e förklara orsaken till sin egen obenägenhet itt resa till London. Att Marianne, stolt som hon var, fullkomligt bekant med mis fennings sätt och i högsta grad atskyende let, skulle öfverse med hvarje obehag at letta slag, ej skulle bry sig om hvad som måste vara mest sårande för hennes retliga känslor, i sitt jägtande efter ett enda föremål, var ett så starkt bevis på vigten af detta emål för henne, aft Eliuor, oaktadt allt som passerat, ej väntat sig något sådant. 04 Vid underrättelsen om bjudningen, ville mrs Dashwood, örvertygad att cn sådan utflygt skulle bereda hennes båda döttrar mycket nöje, och seeude huru mycket Marianne önskade det, icke höra talas om, itt de skulle afslå anbudet för hennes skull; bad enträget, att de genast skulle äntaga det, och började sedan, med sin vanliga glädtighet, förutse en mängd för