Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1866, sida 2

Förständ och känsla ). (öfversättring från Engelskan.) — Ja, utropade mrs Jennings, jag skulle sannerligen blifva mycket glad öfver miss; Mariannes sällskap, antingen miss Elinor vill följa med eller icke. Jag trodde endast, att det skulle varit roligare för dem att vara tillsammans; ty om de blefvo ledsna vid mig, kunde de då tala med hvarandra, och skratta åt mina läjligheter bakom min rygg. Men den ena eller den andra, om icke båda af dem, måste jag hafva med mig. Gud bevars! hur tron J jag skulle kunna vara ensam, jag, som alltid varit van, ända till denna vinter, ; att hafva Charlotte hos mig. Kom, miss! Marianne, låtom oss taga hvarandra i hand derpå, och om miss Elinor sedan får lust att ändra sig, nå, så mycket bättre. — Jag tackar er, min fru, af hela mitt hjerta, sade Marianne med värma: — ni har genom denna bjudning tillförsäkrat er min eviga tacksamhet; och det skulle skänka mig en sådan lycka, ja, nästan den största lycka jag kan tänka mig, om jag kunde antaga den. Men min mor, min kära, goda mor — jag inser riktigheten af Elinors ord, och om hon skulle känna sig mindre lycklig, få det mindre; trefligt genom vår frånvaro — o! nej, ingenting skulle då fresta mig att lemna, henne. Det skulle icke, måste icke blifva! en strid. Mrs Jennings förnyade sin försäkran, Se IL-T. N:o 253. i