Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 december 1866, sida 2

från en mängd olika källor; hon skulle kanske vänta något af att uppodla sin bekantskap med sin svägerskas familj. Elinor hade ofta längtat efter ett tillfälle att försöka minska hennes mors tillförsigt beträffande Edwards och hennes kärlek, på det slaget måtte blifva mindre, då hela sanningen upptäcktes; och nu, vid detta första anfall, tvingade hon sig till att börja sin afsigt, ehuru nästan utan hopp om framgång, med att, så lugnt hon kunde, säga: — Jag tycker mycket om Edward Ferrars och skall alltid blifva glad att få se honor 13 men hvad den öfriga fabetr r det mig fullk omligt likgiltigt, om jag någonsin blir bekant med dem eller ej. Mrs Dashwood smålog och sade ingenting. Marianne lyfte förvånad upp sina A och Elinor gissade, att hon lika gerna t. n stunds ytterligare underhandlöts slatligen, att bjudningen skulle ill fullo antagasMrs Jennings emottog underrättelsen med mycken glädje och många försäkringar om godhet och omsorg; ej heller var det en orsak till glädje endast för henne. Sir John var förtjust; y för en man, hvars herrskande ängslan var fruktan att blifva ensam, var tillökandet af två till Londons innevånare en stor sak. Till och med lady Middleton gjorde sig besvär att blifva förtjust; och hvad röknarne Steele angår, isynnerhet Lucy, ade de aldrig i sitt lif varit så lyckliga, som denna underrättelse gjorde dem. Elinor underkastade sig anordningen, som motverkade hennes ö yskningar, med mindre ovilja än hon hade väntat. Beträffande henne sjelf, var det henne nu lik