Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1866, sida 2

ett sådant fall vill jag det visst icke. Ni vet mycket väl, att min tanke icke skulle inverka på er, så vida den icke öfverensstämde med edra önskningar. — Ni gör mig i sanning orätt, svarade Lucy mycket läöstidli gt: —jag känner ingen hvars omdöme jag så högt värderar som ert; och jag tror verkligen, att om ni sade till mig: — Jag rådör er att afbryta er förbindelse med Edward Ferrars, det skall lända till bådas eder lycka, skulle jag besluta mig för att genast göra det. Elinor rodnade öfver en sådan falskhet hos Edwards tillkommande hustru och svarade: Denna artighet skulle verkligen afskräcka mig från att gifva mitt omdöme, om jag också bildat något. Den upphöjer mitt inflytande alltför mycket; förmågan att skilja två, hvarandra så ömt tillgifna, personer är för mycket för en opartisk person. — Det är just emedan ni är en opari person, sade Lucy, något stött, och ande ctt serdeles eftertryck på dessa ord, — som ert omdöme kan hafva sådant värde för mig. Om jag kunde tro, alt ni i något afseende leddes af edra egna känslor, jr ulle ert omdöme icke vara mycket väl Elinor ansåg klokast att icke besvara detta, och hade äfven till en del föresatt sig att aldrig åter vidröra detta ämne. En ny paus uppstod derföre, och äfven denna gång bröt Lucy först tystnaden. — Skall ni bo i staden i vinter, miss Dashwood? sade hon med all sin vanliga artighet. — Nej, visst inte. — Det gör mig ledsen, återtog den andra, under det hennes ögon klarnade vid