Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1866, sida 2

— Och för er egen skull också, annars sträcker sig er oegennytta nästan för långt. Lucy såg åter på Elmor och teg. — Känner ni mr Robert Ferrars? frågade Elinor. — Icke alls — jag har aldrig sett honom; men jag inbillar mig, att han är mycket olik sin broder — enfaldig, och en stor sprätt. — En stor sprätt! upprepade miss Anne, hvars öra uppfångat dessa sista ord vidi en hastig paus i Mariannes musik. — Ah, de tala förmodligen om sina favorit-kurtisörer. — Nej, utropade Lucy, — du misstager dig denna gång, — våra favorit-kurtisörer äro icke stora sprättar. — Ått miss Dashwoods icke är det, kan jag ansvara för, sade mrs Jennings, hjertligt skrattande; ty han är en af de blygsammaste, mest belefvade unga män jag någonsin: sett; men hvad Lucy beträffar, är hon en sådan liten försigtig varelse, att man ej kan leta ut hvem hon tycker om. — Åh! utropade miss Anne, kastande betydelsefulla blickar omkring sig, -Jag våsar påstå, att Lucys kurtisör är fullkomligt lika. blygsam och belefvad som miss Dashwoods. Elinor rodnade mot sin vilja. Lucy bet sig i läppen ech kastade en vredgad blick på sin syster. En ömsesidig tystnad egde cum några ögonblick. Lucy bröt den först och sade med en lägre röst, ehuru Marime då gaf dem det mäktiga beskyddet af ett lysande föredrag: — Jag vill uppriktigt omtala för er en plan, som nyss fallit mig in, för att brinsa saken till stånd; jag äri sanning skyl