Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 december 1866, sida 2

Elinor visste knappast, om hon skulle måle eller sucka vid denna försäkran. Lucy fortsatte. — Jag har också af nauren ett något svartsjukt lynne; och af våra olika ställningar i lifvet, af hans vidsträcktare umgänge med verlden och vår beständiga skiljsmessa, var jag tillräckligt böjd för misstanke, för att genast hafva utleat sanningen, om det funnits ringaste förindring i hans uppförande mot mig då vi räffades, eller någon nedslagenhet, som jag ej kunnat förklara, eller om han talat mera om en dam än en annan, eller i något afseende förefallit mindre lycklig på Longstaple än han brukade vara. Jag vill icke säga, att jag i allmänhet är synnerigen skarpsynt, men i ett sådant fall är jag säker, att jag icke skulle kunna missaga mig. — Allt detta, tänkte Elinor, — är mycket vackert, men det kan icke narra nåson af oss. — Men hvilka, sade hon, efter en kort Ystnad, — äro edra utsigter? eller har ni ingen annan än den att vänta på mrs kerrars död, hvilket är en sorglig och förklig ytterlighet. IIar hennes son belutat underkasta sig detta och alla ledsamheter, i hvilka ilera års väntan kan nveckla er, heldre än att riskera henn nisshag en tid genom att tillstå sanninsen? — Om vi kunde vara säkra att det blott äckte en tid! Men mrs Ferrars är en myccet halsstarrig, stolt qvinna och skulle sannolikt i det första anfallet af vrede sifva allt åt Robert; och tanken derpå joriskrämmer, för Edwards skull, all min ust för hastiga mått och steg.