Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1866, sida 2

shennes framgång var hastig och för tillfället fullkomli — Att skrifva till hvarandra, sade Lucy, återläggande brefvet i sin ficka, — är den enda tröst vi hafva under så långa skiljsmessor. Jo, jag har ännu en i hans porträtt; men stackars Edward har icke en gång det. Om han blott hade mitt porträtt, säger han att han skulie vara nöjd. Jag gaf honom en lock af mitt hår inlagd si en ring, då han sist var på Longstaple, och det var någon tröst för honom, sade han, men icke att jemföra med ett porträtt. Kanske ni märkte ringen då ni såg honom? — Ja, sade Elinor med ett lugn, under hvilket doldes en rörelse och smärta öfverstigande allt hvad hon någonsin förut känt. Hon var förargad, sårad, förvirrad. Lyc is hade de nu uppnått och samtalet kunde icke längre sortsättas. Etter en stund återvände miss Steele till Barton Park, och Elinor egde sedan frihet att tänka och vara olycklig.