Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 3 december 1866, sida 2

blott att jag ännu kan lLRa ester allt hvad Jag lidit för Edwards skull dessa fyra år. Allting så obeslutsamt och o och att se honom så sällan — vi kuunn knappast träffas två gånger om året. Jag undrar verkligen, att mitt bjerta icke är alldeles förkrossadt. Här tog hon upp sin näsduk; men Elinor kände icke mycket medlidande med henne. — Ibland, fortsatte Iucy, sedan hon torkat sina ögon, tänker jag att det kanske vore bättre för oss båda att helt och hållet göra slut på saken. — Då hon sade deita, såg hon skarpt på Elinor. — Men sedan, en annan gång, har jag icke mod dertill. Jag kan icke uthärda tanken att göra honom så olycklig, som jag vet att blotta omui ämnandet af en sådan sak skulle Och hvad mig sjelf beträffar — som han är mig — jag tror icke jag skulle kunna stå ut dermed. Hvad skulle Dashwood? Hvad skulle ni sjelf gö — Förlåt mig, svarade Elinor, bestört öfver denna fråga; — men jag kan icke gifva er något räd under sådana omständigheter. Ert eget omdöme måste leda er. — Naturligtvis, fortsatte Lucy, efter några minuters tystnad å bådas sida, — måste hans mor förr eller sednare sörja för, honom; men stackars Edward är så mod-; fälld deröfver! Tyckte ni icke han var förfärligt nedslagen, då han var på Barton? Han var så eländig då han lemnade oss: på Longstaple, för att resa till er, att jag ) var rädd ni skulle anse honom riktigt sjuk, — Kom han således från er onkels hus, då han besökte oss? — Ja; han hade varit hos oss en fjorton!