NAS gallg11 CtRHAUma 4 11:—e4 som upphört att vara tidsenligt försvinner alltid förr eller sednare, på ett eller annat sätt. När eller huru detta skall ske, hvad adelsprivilegierna angår, kan nu omöjligen med någon säkerhet förutses. Visst är dock, att sedan frökenbenämningen blifvit allmän bland alla bildade flickor, och således upphört att vara en för adelns döttrar utmärkande rangtitel, det icke skall dröja länge förrän den så kallade simpleadelsmannen skall sätta ringa värde på sitt adelskap, hvars företräde eller förmåner då skola för honom blifva alldeles inga. Naturliga följden blefve då slutligen, att det nästan skulle råka i glömska hvilka familjer som äro adliga eller ofrälse. hvilken glömska nu ingalunda kan väntas. så länge öfver hela landet den ene grannens döttrar kallas fröknar och den andres mamseller, ehuru båda familjernas barn äro lika omsorgsfullt uppfostrade. Om. sedan titlarne sålunda allmänneligen blifvit lika, och harmen deröfver hunnit lägga sig, adelsprivilegiernas upphäfvande blir föremål för en allvarsam påtryckning från allmänna opinionen — äfven om denna blefve vida svagare än den var vid 1865 års riksdag — så skulle sannerligen icke något svårt motstånd möta från den lägre adeln. Annorlunda blefve väl förhållandet med de grefliga och friherrliga ätterna, ty deras frivilliga afstående från de medfödda titlarne blefve ej lätt att vinna, fastän förändring icke skulle kunna ifrågakomme för de då redan födda. Men högadelnhar förr nödgats gifva vika vid omröstningar, och skulle sannolikt också denna gången få göra det, emedan antalet af grefvarnes och friherrarnes ätter, sammanräknade, icke uppgår ens till en fjerdedel af samtliga adliga familjernas, hvarjemte blifvande omröstningar på riddarhuset äfven hädanefter skola ske gemensamt och per capita, då således den , högadlige ättemannens valsedel icke betyder mer än hvar och en annan adelsmans. Dessutom torde nog en och annan ädelsinnad och flärdfri grefve och friherre icke vilja sätta sig emot den allmänna meningen, blott och bart för en tom titel, som skulle förnekas deras ännu ofödda sonsöner. Sålunda öppnar sig här en tydlig utsigt att hela adelsinstitutionen äfven hos oss (likasom redan skedt är i Norge) skall alldeles försvinna — åtminstone i en aslägsnare framtid. Vi sade nyss att adeln aldrig under nuvarande förhållande skall komma att så ringa akta sitt adelskap att den nästan skulle glömma det, utan skall den tvärtom i alla tider hålla det såsom en serdeles utmärkelse, sålänge öfver hela landet den ene grannens döttrar kallas fröknar och den andres mamseller. Hafva mamsellerna tsre eller verkligt företräde framför fröknarne, så veta vi att dessa gistnämnda ändock, och utan lagligt berättiganda, tillvälla sig det yttre företrädet, och det är detta som knappast någon adlig familj vill afstå. Adelsinstitutionen skulle således, under nämnde förutsättande, och just genom den inbillade frökenrangen, i alla tider komma att bestå (om den ej med våld borttoges), ty adelsprivilegiernas upphäfvande kan aldrig lagligen tilxägabringas med mindre än två tre delar af familjernas hufvudmän frivi dertill samtycka. Såsom vi redan anmärkt, blifva dock förhållandena så helt och hållet förändrade, att hela adelsväsendet med Jätthet skall försvinna, om blott frökenbenämningen blir allmän för alla bildade flickor, och de adliga döttrarne sålunda beröfvas deras olagliga företräde. Att denna lilla obetydliga titelförändring (hvilken så lätt kan genomföras, emedan lagligt berättigande dertill redan finnes) skall kunna bidraga, och icke ringa bidraga, till hela adelsinstitutionens upphäf vande, är säkerligen för hvarje opartisk medborgare en välkommen tanke, emedan åen ingifver hopp att äfven detta svårt enomförda och högeligen önskvärda resultat, kvilket i andra länder blott sällan kunnat vinnas utan blodigt våld, skall hos oss äfven hädanefter, såsom hitintills, kunna steg för steg slutligen till fullo ernås, atan att ringaste slaglighet blifvit begången. Det ogillande, som nu är yttradt mot adelsinstitutionen, gäller för ingen del om adelsmännen, såsom enskilåta personer. Att dessa till stor del äro ädla eeh ut märkta män, som förtjena nationens förtroende, bevittnas af de nyligen gjorda talrika valen af adelsman inom både första och andra kammaren. Ännu era lysande, och främst af allt i detta hänseende, står dock den storartade tilldragelsen, då större delen af adeln med så ädel uppoffring afhandlade och beslöt antagandet af nya representationsförslaget. Sanningen likmäigt, måste också erkännas, att en ej ringa det af dåvarande minoritet äfven med nobel värma, efter sin öfvertygelse, förfäktade det allmännas väl Det är således icke mot adelsmännen i allmänhet vi nu? dessa många artiklar uppträdt, utan endast mot den del deraf, som ännu är förblindad af adliga fördomar, och hvilken säkerligen med en ifver utan alla gränser skall söka försvara en institution, hvars ändamål och ärfilighet åtminstone numera icke ens med något enda tänkbart eller verkligt skäl låter försvara sig: ty hvartill tjenar en allvarlig stiftelse utan nyttigt ändamål? Man torde åberopa vården om dess kassor och bestyret med pensioneringar. Men för vida större kassor och välgörenhetsanstalter finnas direktioner, bestående af några få personer. Handelstidnns redaktion har emottagit töljande upplysande och, sävidt vi förstå. fullt tillfredsställande förklaring med anledning af den för någon tid sedan införda m Ctsen rörande ..Långsamhet i den