Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1866, sida 4

nom en morgon, är han knappast presentabel. — Min Gud, Anne, utropade hennes syster, — kan du då inte tala om någonting annat än kavaljerer. Miss Dashwood tror väl, att du inte tänker på någonting annat. Och sedan, för att byta om samtalsämne, började hon beundra huset och möbleringen. Detta prof på fröknarne Steele var nog. Den äldstas vulgära frihet och narraktighet tjenade ej att rekommendera henne, och då Elinor icke lit förblinda sig af den yngstas skönhet eller intelligenta utseende i fråga om hennes brist på verklig belefvenhet och otvungenhet, lemnade hon huset utan någon önskan att göra deras närmare bekantskap. Icke så fröknarne Steele. De kommo från Exeter med ett rikt förräd af beundran till nytta för sir John Middleton, hans familj och alla hans slägtingar, och ingen njugg andel deraf tillföll nu hans vackra kusiner, som de förklarade vara de skönaste, elegantaste, talangfullaste och behagligaste flickor de någonsin sett, och med hvilka de voro särdeles angelägna att blifva bättre bekanta. Och att blifva bättre bekanta, fann Elinor snart var deras oundvikliga lott; ty då sir John var fullkomligt på fröknarne Steeles sida, skulle deras parti vara alltför starkt att kunna stå emot, oeh man måste underkasta sig det slags förtrolighet, som består i att sitta en eller två timmar nästan hvarje dag tillsammans i samma rum. Sir John kunde icke göra mera; men han visste icke att något mera behöfdes: att vara tillsammans var, enligt hans tanke,