Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1866, sida 4

utt vara förtroliga, och han petviflade i ingaunda, att de blifvit goda vänner. För att göra honom rättvisa, gjorde han ut som stod i hans makt att befordra leras oförbehållsamhet genom att göra röknarne Steele bekanta med allt hvad nan visste eller förmodade om sina kusiners förhållanden i de mest ömtåliga punker; och Elinor hade icke sett dem mer in två gånger, innan den äldsta af dem zratulerade henne till att hennes syster varit så lycklig att eröfra en sådan hyggig kurtisör, sedan hon kom till Boston. — Det blir sannerligen roligt att få nenne gilt så ung, sade hon — och jag hör att han är så vacker och hygglig. Jag hoppas ni sjelf snart skall göra lika stor lycka, men kanske ni redan har en vän i viken. Elinor hade ej skäl att förmoda det sir John skulle vara mera grannlaga i att yttra sina misstankar om hennes kärlek ör Edward, än han hade varit med afseende på Marianne: det var snarare hans avorit-skämt af de två, emedan det var något nyare och mera bygdt på förmolan, och sedan: Edwards besök hade de aldrig ätit middag tillsammans, utan att han druckit hennes bäste väns skål med så många nickar och vinkar, att det måste väcka allmän uppmärksamhet. Boktafven F. hade likaledes beständigt blifvit framkastad och alstrat sådana otaliga skämt, att Elinor länge insett dess egenap att vara den qvickaste bokstaf i alabetet. PAACHA