Ännu ett högiärdsdrag vilja vi nämna, emedan det gifver ännu klarare dager ötver förhållanderna: En liten grupp herrar stod på en allmän plats, då dottern af ett ofrälse statsråd promenerade förbi på något afstånd. En adlig obetydlig herre sade då halfhögt till en annan af samma slag: der går mamsell N. N., som behagar kalle sig fröken. De adliga obetydliga herrarne funno sig (kan tänka!) förnärmade af denne ofrälsemannens förmätenhet att ej neka sin dotter mottaga samma förment höga benämning som de sjelfva gifva sina döttrar! Och likväl har statsråd den högsta rangen i riket, näst de båda statsministrarne; och hvad särskildt ifrågavarande statsråd angår, så skulle man kunna säga att han af Gud sjelf blifvit adlad, törmedelst de alldeles ovanligt lyckliga ezenskaper, som i födseln kommit honom till del, och hvilka redan vid helt unga år gjorde honom högeligen bemärkt. För den som på grund af sådane egenskaper vppstigit till statsråd har det naturligtvis varit en ringa sak att blifva äfven verldsligt adlad, om sådan önskan hos honom uppstått, tvärtemot vår tids mera upplysta riktning. Vi hafva anfört dessa högfärdsdrag, emedan man deraf kan sluta sig till tankegången hos en del af de adliga flickorna sjeltva. och deras inbillade höghet framför väl uppfostrade ofrälseflickor, isynnerhet då dessa äro döttrar af vida mindre förnäma män än statsråder. Och likväl — märk detta noga — är det blott och bart flickornas olikhet i titlar som är orsak härtill — orsak att sörvärsrad sann bildning och verkligt värde kan föraktas i jemförelse mot adlig börd! Det är isynnerhet i landsorterna och de mindre städerna man ännu påträffar så utbildad högfärd: i hufvudstaden deremot mera sällan. Detta sednare fall är också händelsen i större och rikare handelsstäder, såsom Göteborg m. fl., der den högfärdigare delen af adeln sällan trifves, och derföre blott undantagsvis väljer till bostad. När nu de beklagliga följderna af de olika titlarne äro så många och så inflytelserika, och då grunden till allt detta onda befinnes, vid närmare påseende, vara en olaglighet, en öfverträdelse af moralisk lag, så borde väl denna undanröjas. En moralisk olaglighet måste det vara att utan all laglig grund vilja utesluta andra, för att förbehålla ensamt för sig sjelf en såkallad ,,rättighet, hvartill ingen solkklass har uteslutande företräde. För att vinna detta sitt mål, och derigenom göra sina döttrar till en rangklass framför alla andra lika bildade flickor, har adeln visserligen icke försökt åberopa någon serskild författning eller allmän lag, ty vi veta att den icke har något sådant verkligt stöd; men det har lyckats den, just genom djerfheten i sina anspråk, att inbilla andra folkklasser att dess uteslutande rättighet till frökenbenämning verkligen är laglig, samt att med högdraget löje och tillgjordt förakt undertrycka hvarje förment intrång uti ifrågavarande fall. Att mot sina medmenniskor vara hvad man kallar ,,försyat etter undfallande är nog rätt och vackere; men om de, mot hvilka man länge varit undfallande, lika länge likasom pockat på att man icke må understå sig vara annorlunda — då må man ej klandra, om hos den ringaktade slutligen helt andra känslor uppstå. Men detta torde vara nog om adelns billighetsskäl för frökenrangens bibehåltande. Uti nästa artikel skola vi yttra några ord om utsigterna för den ifrågasatta sociala reformens genomförande. oe