Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 november 1866, sida 2

sådan underrättelse till en person, som icke kunde vara intresserad deraf, till och med om det vore sannt, hade jag icke väntat af öfverste Brandon. — Men jag försäkrar er, att det i alla fall var så, och jag skall säga er hur det kom sig. Då vi mötte honom, vände han om och gick med oss; och så började vi: tala om min bror och syster och hvarjehanda, och jag sade till monom: — Jag hör att en ny familj kommit till Barton. Cottage, och mamma har skrifvit till mig, att de äro så vackra och att en af dem skall gifta sig med mr Willoughby till Combe Magna. Är det sannt? ty ni måste naturligtvis veta det, då ni så nyss varit i Devonshire. — Och hvad sade öfversten? — Än, han sade inte mycket; men han såg ut som om han visste att det var sannt, så att jag från den stunden ansåg det som säkert. Det skall blifva riktigt förtjusande. När skall det ega rum? — Öfverste Brandon mådde bra, hoppas jag? — Ja, förträffligt; och han berömde er så mycket, gjorde ingenting annat. — Jag är smickrad deraf. Han tycks vara en förträfflig man, och j jag finner honom ovanligt angenäm. — Det gör jag också. Han är så behaglig, att det är riktigt synd han skall vara så allvarsam och tråkig. Mamma säger, att han också var kär i er syster. Jag försäkrar att det var mycket smickande, ty han blir sällan kär i någon. — Är mr Willoughby mycket Länd i er ort? sade Elinor. — Ja, ofantligt väl: det vill säga, jag