Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1866, sida 3

— Jag är så glad att se er! sade hon, sättande sig emellan Elinor och Marianne. — Jag var så rädd att ni inte skulle komma, hvilket hade varit förskräckligt, emedan vi resa i morgon. Vi måste resa, ty Westons skola komma till oss nästa vecka. Det var helt oförmodadt att vi alls kommo hit; och jag visste ingenting derom förrän vagnen stod vid dörren, då mr Palmer frågade mig om jag ville resa med honom till Barton. Han är så lustig! Han säger mig aldrig någonting! Jag är ledsen att vi icke kunna stanna längre; likväl hoppas jag att vi snart skola träffas i staden. De voro nödsakade att göra slut på en sådan förhoppning. — Inte resa till staden! utropade mrs Palmer skrattande; — jag skall blifva riktigt ledsen, om ni icke gör det. Jag kunde få det trefligaste hus i verlden åt er, näs vårt i Hanover Square. Ni måste verk gen komma. Jag skulle vara mycket lycklig att taga er under mitt beskydd, om mrs Dashwood icke tycker om att bevista publika nöjen. De tackade henne, menj voro tvungna att motstå alla hennes böner. — O. min vän, ropade mrs Palmer mot sin man, som just då inträdde i rummet, — du måste hjelpa mig öfvertala fröknarne Dashwood att komma till staden i vinter. Han svarade henne inte och började, sedan han bugat sig för damerna, att klaga öfver vädret. — Hur för kligt allt detta! sade han. — Sådant er gör allting motbjuI dande. Regn åstadkommer lika mycken ledsnad inom som utomhus. Hvad fan tänker sir John på, som inte har ett biljardrum i sitt hus? Hur få det är, som