Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1866, sida 2

samt mrs Jennings, men äfven två andra, en herre och en dam, som voro henne sullkomligt obekanta. Hon satt nära fönstret; och så snart sir John varseblef henne, lemnade han åt det öfriga sällskapet att knacka på dörren, och gick sjelf fram till fönstret för att tala med henne, ehuru afståndet mellan dörren och fönstret var så kort, att det knappast var möjligt att tala vid det ena stället utan att höras vid det andra. — Vi hafva fört några fremmande med oss, sade han. — Hvad tycker ni om dem? — Tyst! de höra hvad ni säger. — Det gör ingenting. Det är endast Palmers. Charlotte är ganska vacker, skall jag säga er. Ni kan se henne, om ni kastar en blick hitåt. Då Elinor var säker om att få se henne inom några minuter, utan att taga sig en sådan frihet, bad hon att få slippa. — Hvar är Marianne? Har hon sprungit bort derföre att vi kommo? Jag ser hennes instrument är öppet. — Hon är ute och promenerar, tror jag. Ars Jennings, som icke hade tålamod att vänta tills dörren öppnades, kom nu till dem för att berätta sin historia. Hon ropade vid fönstret: — Hur mår ni, min vän? Hur mår mrs Dashwood? och hvar äro edra systrar? Hvad! alldeles ensam! då skall ni blifva glad att få litet sällskap. Jag har fört min andra dotter och son med mi. r att helsa på er. Tänk bara; att de kommo så oförmodadt! Jag tyckte jag hörde en vagn i går afton, då vi höllo på att dricka thö, men det föll mig aldrig n, att det kunde vara de. Jag tänkte att let möjligtvis kunde vara öfverste Bran