Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 november 1866, sida 2

XIX KIr I. Edvard stannade en vecka på villan. Urs Dashwood bad honom enträget att lröja längre; men han sade, att han måte resa. Hans lynne, ehuru ännu mycket jemnt, hade under de sista dagarne myccet förbättrats — han blef mer och mer ästad vid stället och dess omgifningar — alade aldrig om att resa, utan en suck — förklarade att hans tid var fullkomligt edig — var till ech med villrådig hvart lan skulle begifva sig, då han lemnade lem — men likväl, resa måste han. Alhrig hade någon vecka gått så fort — ran kunde knappast tro den vara passead. Han sade så flera gånger; han sade ifven annat, som utvisade förändringen i nans känslor och vederlade hans handlinsar. Han hade intet nöje på Norland; han afskydde att vara i staden; men aningen till Norland eller London måste nan resa. Han värderade deras vänlighet nögre än någonting annat, och hans största lycka bestod i att vara med dem. Likväl måste han lemna dem efter en veckas förlopp, oaktadt deras och sin egen önskan. Elinor satte allt det förundransvärda i letta handlingssätt på hans mors räkning; och det var lyckligt för henne, att han nade, en mor, hvars karakter var henne så ofullkomligt bekant, att den kunde vara ulmänna ursäkten för allt, som var besynigt å hennes sons sida. Besviken och förargad, som hon var, och ibland missnöjd med hans ovissa uppförande mot henne sjelf, var hon likväl i det hela taget ganska väl sinnad att se hans handlingar i samma dager, som hennes mor såg Wil