Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 november 1866, sida 2

sade Marianne; — men hvarföre skall n skryta dermed? — Jag misstänker, sade Elinor, — at Edward, för att undvika en slags affekta tion, bär faller i en annan. Emedan har tror, att många låtsa större beundran fö naturens skönhet, än de verkligen känna och ogillar sådant, förobär han större lik. nöjdhet, än han eger. Han är högmodig och vill hafva sitt eget sätt. — Det är mycket sannt, sade Marianne — att beundran af landskapsscener blot blifvit ett tomt prat. Jag afskyr allt så dant; och ibland har jag behållit min: känslor för mig sjelf, emedan jag icke tyck mig kunna finna passande ord för att be skrifva dem. — Jag är öfvertygad, sade Edvard, — att ni verkligen känner allt det nöje a en vacker utsigt, som ni påstår er känna Jag tycker också om en vacker natur, mer icke af pittoreska orsaker. Jag tycke icke om krokiga, förtorkade träd. Jat beundrar dem mycket mera, om de är höga, raka och blomstrande. Jag tycke icke om förfallna kojor; ej heller nässlor tistlar och ljung. Jag har mera nöje a en nätt bondgård, än ett vakttorn, — ocl en grupp snygga, glada hönder behaga: mig mer, än de vackraste banditer i verl en. Marianne såg med förvåning på Edward med medlidande på sin syster. Eliner en dast skrattade. Ämnet fortsattes icke vi dare, och Marianne satt tankfull och tyst tills ett nytt föremål plötsligt fängslade hennes uppmärksamhet. Hon satt bredvid Edward, och då han teg det thå, som bjöds honem af mrs Dashwood, utsträckte han sin hand så nära henne, att hon fick sigte