Mel.: Ur Svenska hjertans djup ete. All visdoms Gud, i festlig qväll Blif förste gästen i vårt tjäll Och dröj för alltid qvar! Tänd sjelf din låga på vår härd, Att här vi smida må det svärd, Som ljunga skall mot mörkrets verld — Tänd lågan varm och klar! I bröder, stämmen sången opp! Ny är vår hydda, nytt vårt hopp, Och hjertat nytt vill bli. Ja, här i fädrens gamla lund, Der tryggt vi bo på egen grund, Här skake anden, stark och sund, Från stoft sin vinge fri. O våra unga dagars hem, Vi helsa dig, vi helsa dem, Som huldt oss skänkte dig. I dig med makt skall sången gå Och unga hjertan takten slå Och unga tankar pröfva på Att finna ljusets stig. Och väl du är den hedern värdt: Af allt, som är oss dyrt och kärt, I dig en bild vi se — Af fadershem vid vestervåg, Af torfvan, som vår barndom såg, Af drömmen, som med eldig håg Vi hjertats förstling ge. Här vännen finna skall sin vän Och knyta band, som trotsa sen Hvartenda ödets slag, Här kärlek myntar ut sin skatt, Här med den glade 1e vi gladt, Här för den sorgsne sorgens natt Får ljus från hoppets dag. Ja, Glädjen, ren och oskuldsfull, Skall här strö ut sitt kröningsgull Ibland sitt trogna folk; Och Sångmön lyran strängat har Och länkar hit sin gyllne char Att, glad och god som förr hon var, Bli våra hjertans tolk. Blott undan med all veklig frid! Vår unga skara, upp till strid