Naria anme. — Hvad har rikedom eller höghet att göra med lycka? Höghet har bloåt föga, sade Elinor, — men rikedom har mycket att göra dermed. å — Fy, Elinor! sade Marianne; — penningar kunna endast gifva lycka, då det ej finnes någonting annat, som kan gilva den. Utom ens utkomst, kunna de icke skänka någon verklig tillfredsställelse, så tillvida som det angår endast det egna jaget. — Kanske, sade Elinor leende, — vi kunna komma till samma mål. Din ntkomst och min rikedom äro troligtvis mycket lika; och, sådan verlden nu är, skola vi båda komma öfverens att, utan dem, hvarje slags yttre trefnad måste saknes. Dina tankar äro endast mera högsinta än mina. Låt höra, hvad menar du med uti komst? — Omkring aderton hundra eller två tusen pund om året; icke mer. Hlinor skrattade. — Tyå tusen pund om året! Elt skulle utgöra min rikedom! Jag gissade bur det skulle sluta. och likväl äro två tusen pund om året en ganska m. inkomst, s sade Marianne. — En familj kan icke gerna underhållas på mindre. Jag är bestämdt icke öfverdrifven i mina fordringar. Ett tillräckligt antal tjenare, en vagn, kanske två, och jägare, kanna icke underhållas för en ringare summa. Elinor smålog åter att höra sin syster så noggrannt beskrifva deras tillkommande utgifter på Combe Magna. — Jägare! upprepade Edward — men hrarföre måste ni hafva jägare? Det är inte alla, som jaga.