Hans tillgisvenhet för dem alla tycktes åter upplifvas, och hans intresse i deras välfärd blef åter märkbart. Han var likväl icke vid godt lynne, han berömde deras hus, beundrade utsigten derifrån, var uppmärksam och vänlig; men likväl var han icke glad. Hela familjen märkte det; och mrs Dashwood, som tillskref det någon brist på frikostighet å hans mors sida, satte sig till bords, förargad på alla egennyttiga föräldrar. — Hvilka äro mis Ferrars närvarande planer för dig, Edward? sade hon, då middagen var förbi och de sutto omkring brasan; — skall du ännu blifva en stor talare, mot din vilja? — Nej. Jag hoppas min mor nu är öfvertygad, att jag icke har mera anlag än smak för det publika lifvet. — Men hur skall ditt rykte grundas? ty ryktbar måste du blifva för alt tillfredsställa hela din familj; och med ingen fallenhet för slöseri, ingen tillgifvenhet fö fremlingar, intet embete och ingen tilltagenhet kan det blifva temligen svårt. — Jag skall ieke fö a det. Jag önicke blilva utmärkt, och jag harj allt skäl att heppas, det jag aldrig skall blifva det. Gud vare lot! jag kan icke tvingas till snille och vältalighet. — Du har ingen ärelystnad, det vet jag väl. Dina önskningar äro måttliga. — Så måttliga som den öfriga verldens, tror jag. Jag önskar, så väl som hvarje annan, att blifva fullkomligt lycklig; men, likt hvarje annan, måste det blifva på mitt eget sätt. Storhet skall aldrig göra mig lycklig. — Besynnerligt om det skulle! utropade