suckande. — Men glädtighet har aldrig utgjort en del af min karakter. — Ej heller tycker jag det tillhör Mariannes, sade Elinor; — jag skulle knappast kalla henne en liflig flicka — hon är mycket allvarlig, mycket ifrig i allt hvad hon gör — talar ibland mycket och alltid litligt — men hon är icke ofta verkligt munter. N — Jag tror ni har rätt, svarade han, — och likväl har; jag alltid ansett henne som en liflig flicka. — Jag har ofta sjelf begått sådana misstag, sade IIInor. — och missförstått karakterer i ett eller annat afseende. Somliga har jag föreställt mig gladare och qvickare, andra älva sammare och dummare, än de verkligen äro, och jag kan knappast säga hvarföre. Åbland ledes man af hvad de säga om sig sjelfva, och mycket ofta af hvad andra-s säga om dem, utan att gifva sig sjelf tid att öfverlägga och bedöma. — Men jag tänkte det var rätt, Elinor, sade Marianne, — att helt och hållet låta leda sig af andras omdöme. Detta har alltid varit din lära. — Nej, Marianne, aldrig. Du får icke förblanda min Jag tillstår, att jag ofta önska e bemöta våra bekanta i allmän re uppmärksamhet; m t dig till att antaga deras känslor eller rätta dig efter deras omdöme i allvarsamma saker? — Ni har då icke varit i stånd att bringa er syster på er sida i fråga om allmän artighet, sade Edward till Elinor. — Rycker ni icke framåt? : (Forts.)