skulle äfven köpa hvarje bok, som säger henne hur hon bör beundra ett gammalt krokigt träd. Skulle ni icke det, Marianne? Förlåt mig om jag är mycket elak. Men jag ville visa er, att jag icke hade glömt våra gamla dispyter. — Jag tycker om att blifva påmint om det förflutna, Edward — antingen det är sorgligt eller gladt — och ni skall aldrig förarga mig med att tala om förra tider. Ni har mycket rätt i er förmodan huru mina penningar skulle användas — till en del åtminstone — mina kontanter skulle helt säkert användas till att förbättra min samling af musikalier och böcker. — Och det öfriga af er förmögenhet till lifstidsräntor åt författare eller deras arfvingar? — Nej, Edward, jag skulle använda det till någonting annat. — Då skulle ni kanske skänka det som en belöning till den, som skref det vältaligaste försvaret öfver er favoritsats, att ingen kan någonsin älska mer än en gång i sitt lif — ty jag förmodar, att ext omdöme i det afseendet är oförändradt. — Utan tvifvel. Vid min älder äro ens; omdömen temligen stadgade. Det är icke, troligt, att jag vu skulle få se eller höra någonting, som kunde förändra dem. t — Marianne är lika ståndaktig, som ni ser, sade Elinor, — hon är icke alls förändrad. — Hon har endast blifvit litet allvarsammare än hon var. — Nej, Edward, sade Marianne, — ni. behöfver icke förebrå mig. Ni är just icke! glad sjelf. i — HHvarföre tycker ni det? svarade han