Marianne rodnade, då hon svarade: — Men de festa göra det. — Jag önskar, sade Margaret, framkastande en ny tanke, — att någon vill gifva hvar och en af oss en stor förmt genhet. — O, om de ville det! utropade Marianne, med ögonen strålande af lif och kinderna glödande af förtjusning vid föreställi ningen om en sådan lycka. — Vi öfverensstämma alla i den önskan i förmodar jag, sade Elinor, — i trots a rikedomens otillräcklighet. — 0! utropade Margaret, — hvad jag skulle blifva lycklig! Jag undrar hvad jag , skulle göra med det! I — Marianne såg ut, som om hon icke i hyste någon betänklighet i det afseendet — Jag skulle sjelf vara i förlägenhet hur jag skulle använda en stor förmögenhet sade mrs Dashwoord, — om mina barn alla skulle blifva rika utan min hjelp. — Ni måste börja edra förbättringar på irkte Elinor, och er förlä kall snart försvinna. Hvilka präktiga beställningar skulle ej, i sådant fall, utgå härifrån till London — sade Edward. Hvilken lycklig dag för bokhandlare, musikhandlare och gravyrfö ljare! Ni, miss Dashwood, skulle säkert gifva befallning en gång för alla, att hvarje ny gravyr af enst blef er tillskickad — och hvad Marianne beträffar — jag känner hennes själsstorhet — skulle det icke sam sikalier nog i London att tillfredsställa henne. Och böcker! — Thomson, Cowper, Scott — hon skulle köpa dem alla, flera gånger om; hon skulle köpa hvarje exemplar, tror jag, för att hindra dem att falla i ovärdiga händer; och hon