Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 november 1866, sida 2

M:ts befallning och efter reqvisition hos riksgäldskontoret, medtaga endast tid och medföra ökadt arbete, utan att, enligt revisorernas åsigt, vara renade med någon motsvarande fördel. Vida mpligare synes derföre revisorerna vara, att äfven den extra statsregleringens anslag anvisas på statskontoret utan att riksgäldskontoret dermed behöfver taga någon befattning. Men till ofvan antydda olägenheter kommer jemväl den omständigheten, att riksgäldskontoret med den myckenhet utbetalningar å den extra statsregleringen det har att fullgöra, i sjelfva verket är ur stånd att med något slags visshet beräkna, när de medel skola inflyta, som äro afsedda till samma utgifters bestridande. En bland orsakerna härtill är den, att statskontoret ej är skyldigt att aflemna ärsbidraget från den ordinarie statsregleringen förr än under sednare hälften af året näst efter det, utaf hvars statsinkomster detsamma päräknats kola utgå, och äfven sedan statskontoret numera i allmänhet tidigare och efterhand aflemnar nämnda bidrag, sker detta alltid med förbehåll, att i händelse af behof få från riksgäldskontoret ätertaga de gjorda inbetalningarne, hvilket också innevarande år med tvänne sådana inbetalningsposter skett. Så länge riksgäldskontoret genom ett ständigt indragande af stora lån från utlandet hade lätt att göra förskotter, medförde detta inga kännbara olägenheter, men dessa framstå alltmera, i samma mån, som nämnda källa utsinar och således utgifter och inkomster måste noggrannare afvägas för hvarje tidpunkt. Af alla dessa skäl tveka revisorerna ej att föreslå, det riksgäldskontorets befattning med den extra statsregleringen måtte upphöra och dess verksamhet inskränkas till skötandet af rikets gäld eller indragandet af de inom eller utom landet upptagna lånen samt dessas förräntning och amortering, och att de dertill erforderliga summor af riksdagen anvisas, antingen att utgå, såsom ur allmänna bevillningen. direkte till riksgäldskontoret, eller ock genom statskontoret detsamma i rättan tid tillhandahållas. Ett kreditiv i riksbanken till betäckande af tillfälliga behof, skulle riksgäldskontoret naturligtvis äfven bibehålla i likhet med hvad nu eger rum. För uppnegocierandet af statslån synes det revisorerna otvifvelaktigt, att riksgäldskontoret ej heller är den lämpligaste myndigheten, dess sty relse må sammansättas huru som helst. Svårligen lärer man kunna påräkna att bland riksgäldsfullmäktige få se en majoritet af fullt erfarna större finansierer och sjelfva den kollegiala formen är otjenlig i fråga om beslut, som ofta måste tattas med stor hastighet och iakttagande af fullkomlig tystnad. Då nu dertill motparten vid sådana operationer vanligen utgöres af Europas störste och erfarnaste penningmän, sporrade af begäre efter vinst, så är ej att undra på, om vilkoren e alltid blifva de för låntagaren förmänligaste. andra länder är det regeringen, som, med repre sentationens bemyndigande, kontraherar om statslån, och äfven hos oss har visat sig behöfligheter af K. M:ts garanti å de lån, rikets ständer beslu tit, för att hos främmande långifvare ingifva nö digt förtroende. Det synes revisorerna derför vara vida ändamålsenligare, att för framtiden upp örandet och kontrollerandet af möjligen blifvande nya lån uppdrages åt regeringen, så att riksgälds kontoret med dem icke får annan befattning, är att, såsom ofvan är sagdt, ombesörja lånebelop pens indragning, förräntning och amortering. Genom den förändring uti riksgäldskontorets åligganden, som här blifvit ifrågasatt, skulle des: göromål i ej ringa grad kunna förminskas ocl annolikt en del af dess nuvarande personal öljd deraf indragas. Revisorerna tillåta sig och påpeka, att rätta tidpunkten för en förändring detta hänseende nu torde hafva inträdt.