Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 3

på kullarne, smög hon sig bort åt dalen, om de talade om dalen, var hon lika sort uppför kullarne och kunde aldrig finnas då de andra begåfvo sig åstad. Slutligen lyckades man få fatt henne genom Elinors bemödanden, som högligen ogillade en sådan beständig enslighet. De gingo utefter vägen genom dalen, till största delen under tystnad, ty Marianne var ej hågad att tala, och Elinor, nöjd att hafva vunnit ett mål, ville icke då försöka mera. Bortom ingången till dalen, hvarest trakten var mindre vild och mera öppen, låg en lång sträcka af den väg, de färdats på sin första resa till Barton; och då de uppnådde denna punkt, stannade de för att se sig omkring och granska en utsigt, som de ännu aldrig blifvit varse på någon af deras förra promenader. Bland föremålen i scenen upptäckte de snart en man till häst, som red emot dem Inom några minuter kunde de urskilja att det var en herre, och ögonblicket derefter utropade Marianne hänryckt: — Det är han — det är bestämdt han — jag vet att det är han! och skulle jus skynda till hans möte, då Elinor utropade — Marianne, jag tror du misstager dig Det är icke Willoughby. Personen är icke stor nog för att vara han, och han ha icke hans utseende. — Jo, jo, utropade Marianne, jag i säker derpå. Hans utseende, hans rock hans häst. Jag visste hur snart han skull komma. Hon gick ifrigt framåt under det ho talade; och Elinor, som kände sig nästa öfvertygad att det icke var Willoughby påskyndade sin gång för att kunna håll: jemna steg med henne. De voro snar