Intet bref kom från Willoughby, och Marianne tycktes ej heller vänta något. Hennes mor var förvånad och Elinor blef åter orolig. Men mrs Dashwood kunde finna förklaringar nir helst hon behöfde dem, hvilka åtminstone tillfredsställde henne sjelf. — Kom ihåg, Elinor, sade hon, hur ofta sir John sjelf hemtar våra bref på posten och bär dem dit. Vi hafva redan kommit öfverens om att tystlåtenhet kan vara nödvändig, och vi måste tillstå att den icke kunde bibehållas, om deras brefvexling skulle gå genom sir Johns händer. Elinor kunde icke förneka sanningen häraf, och hon försökte att deri finna ett tillräckligt skäl för deras tystnad. Men der fanns en metod, så direkt, så enkel och i hennes tanke så passande, att få veta sakens verkliga tillstånd och genast undanrödja all hemlighet, att hon icke kunde afhålla sig från att föreslå sin moder densamma. — Hvarföre frågar ni icke Marianne med ens, sade hon, om hon är förlofvad med Willoughby eller ej? Från er, hennes mor, och en så god och öfverseende mor, kunde en sådan fråga icke vara sårande. Det skulle vara den naturiiga följden af er tillgifvenhet till henne. — Jag vill icke göra en sådan fråga för allt i verlden. Antag att de icke äro förlofvade, hvilken smärta skulle icke då en sådan fråga väcka! I alla händelser skulle det vara i högsta grad oädelt. Jag skulle aldrig mera vara värd hennes förtroende, sedan jag tvingat henne till en bekännelse af något, som för närvarande skall vara en hemlighet för alla. Jag känner Mariannes hjerta; jag vet att hon äl