Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 3

— Det är icke alla, sade Elinor, som hafva din passion för vissna löf. — Nej; mina känslor äro icke ofta delade, icke ofta förstådda; men ibland äro de det. Då hon sade detta, föll hon nägra ögonblick i djupa tankar, men uppvaknade snart åter. Edvard, sade hon, dragande hans uppmärksamhet till utsigten framför dem, här är Barton Valley. Se noga på den och var lugn, om du kan. Se på dessa kullar! Har du någonsin sett deras like? Till venster är Barton Park, bland de der skogarne och planteringarne. Du kan se taket af byggnaden. Och der, nedanför kullen längst bort, som reser sig så majestätiskt, ligger vår villa. — Det är en vacker trakt, svarade han; men dessa dälder måtte vara smutsiga under vintern. — Hur kan du tänka på smuts, med sådana föremål framför dig? — Emedan, svarade han leende, jag, bland de öfriga föremålen, såg en mycket smutsig gångstig. — Hur besynnerligt! sade Marianne för sig sjelf, under det hon fortsatte sin väg. — Har ni något trefligt grannskap här? ÄÅro Middletons hyggligt folk? — Nej, icke alls, svarade Marianne; vi kunde icke få otrefligare grannar. — Marianne, utropade hennes syster, hur kan du säga så? Hur kan du vara så orättvis? Det är en mycket aktningsvärd familj, mr Ferrars; och de hafva bevisat oss den största vänlighet. Har du glömt, Marianne, huru många trefliga dagar, vi hafva dem att tacka för? — Nej, sade Marianne, med låg röst, — ej heller huru många plågsamma ögonblick. (Forts.)