Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 3

inom trettio alnar från den ridande. Marianne såg åter upp; hennes glädje försvann, och hastigt vändande sig om, skulle hon just skynda tillbaka, då båda systrarne höjde sina röster för att qvarhålla henne; en tredje, nästan lika välkänd som Willoughby, förenade sig med dem för att bedja henne stanna, och hon vände sig förvånad om att se och välkomna Edward Ferrars. Han var den ende person i verlden, som i detta öganblick kunde erhålla förlåtelse för att icke vara Willoughby; den ende, som kunde hafva vunnit ett leende af henne; men hon bortjagade sina tårar för att småle mot honom och glömde, för sin systers lycka, en stund sin egen olycka. Han steg af hästen, som han lemnade åt sin betjent, och gick tillbaka med dem till Barton, dit han var kommen endast i afsigt att besöka dem. Han välkomnades af dem alla med stor hjertlighet, men synnerligast af Marianne, som visade mera värma 1 sitt sätt att mottaga honom än till och med sjelfva Elinor. För Marianne var mötet mellan Edward och hennes syster i sjeliva verket endast en fortsättning af denna oförklarliga köld, som hon ofta på Norland hade märkt i deras uppförande mot hvarandra. Å Edwards sida isynnerhet fanns en brist på allt hvad en älskare borde känna och säga vid ett sådant tillfälle. Han var förvirrad, tycktes knappast känna något nöje af att se dem, såg hvarken hänryckt eller glad ut, sade föga utom hvad som astvingades honom genom frågor, och utmärkte icke Elinor genom något kärleksbevis. Marianne såg och hörde med tilltagande för