Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 2

i mina ögon öfverväger den nästan hvarje annan. — Så besynnerligt! Du måtte verkligen tänka illa om Willoughby, om du, efter allt som passerat mellan dem, kan betvifla beskaffenheten af det förhållande, hvari de stå till hvarandra. Har han spelat en 100 i sitt uppförande mot din syster hela denna tid? Tror du att hon verkligen är honom likgiltig? — Nej, det kan jag icke tro. Han måste älska henne och gör det äfven, derpå är jag säker. — Men en besynnerlig slags ömhet, om han kan lemna henne med sådan liknöjdhet, sådan bekymmerslöshet för framtiden, som du tillskrifver honom. — Ni måste komma ihåg, kära mamma, alt jag aldrig har ansett denna sak som säker. Jag har haft mina tvifvel, det tillstår jag, men de äro svagare än de voro, och de kunna snart alldeles försvinna. Om vi finna att de brefvexla, skall all min fruktan förjagas. — Un stor eftergift i sanning! Om du såg dem vid altaret, skulle du förmoda att de ämnade gifta sig. Elaka flicka! Men jag behöfver intet sådant bevis. I min tanke har ingenting passerat, som kan berättiga till tvifvel, ingen hemlighet har blifvit försökt, allt har varit öppet och oförbehållsamt. Du kan icke betvifla din systers önskningar. Det måste derföre vara Willoughby, som du misstänker. Men hvarföre? Är han icke en man med heder och känsla? Har der varit någon obeständighet å hans sida, som kan väcka oro? Kan han vara svekfull? — Jag hoppas icke, jag tror icke, utropade Elinor. — Jag älskar Willoughby,