Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 2

Devonshire för närvarande. Men detta är ingen ursäkt för att de dölja den för oss. — Dölja den för oss! mitt kära barn, anklagar du Willoughby och Marianne för något sådant? Det är verkligen besynnerligt, då dina ögon hvarje dag förebrått dem för oförsigtighet. — Jag behöfver intet bevis på deras kärlek, sade Elinor, — men på deras förlofning. — Jag är fullkomligt öfvertygad om båda. — Likväl har icke ett ord blifvit sagdt till er i detta ämne af någon af dem. — Jag har icke behöft ord, der handlingar bafva talat så öppet. Har icke hans uppförande mot Marianne och mot oss alla, åtminstone de sista fjorton dagarna, utvisat att han älskade och ansåg henne som sin tillkommande hustru, och att han hyste för oss den närmaste slägtings tillgifvenhet. Hafva vi icke fullkomligt förstått hvarandra? Har han icke dagligen utbedt sig mitt samtycke med sina blickar, sitt sätt, sin uppmärksamma och ömma vördnad? Min Elinor, är det möjligt att betvifla deras förlofning? Hur kunde en sådan tanke falla dig in? Hur kan man tro att Willoughby, öfvertygad som han måste vara om din systers kärlek, skulle lemna henne, och lemna henne kanske för flera månader, utan att förklara henne sin kärlek, -— att de skulle skiljas utan ett ömsesidigt utbyte af förtroende. — Jag tillstår, svarade Elinor, — att hvarje omständighet, undantagandes en, talar för deras förlofning, men denna ena är bådas fullkomliga tystnad i ämnet, och