Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 2

i ansigtet följande morgon, om hon icke uppstigit ur sin säng med större behof af hvila, än då hon lade sig deri. Hon var vaken hela natten och gret största delen deraf. Hon steg upp med hufvudvärk, var ur stånd att tala och ovillig att taga någon föda samt vägrade att mottaga tröst af någon. Då frukosten var slutad, gick hon ensam ut och vandrade omkring byn Allenham, fördjupande sig i hågkomsten af det förflutnas sällhet, och grätande öfver det närvarande, under största delen af morgonen. Aftonen förflöt i samma sinnesstämning. Hon spelade igenom hvarje favorit-sång hon brukat sjunga för Willoughby, hvarje aria, i hvilken deras röster oftast förenat sig, och satt vid instrumentet betraktande hvarje rad noter han skrifvit för henne, tills hennes hjerta var så tungt det möjligtvis kunde blifva, och denna näring åt sorgen tillämpades hvarje dag. Hon tillbragte hela timmar vid pianot, ömsom sjungande och gråtande, hennes röst ofta fullkomligt qväfd af tårar. I böcker, så väl som i musik, underhöll hon den känsla af olycka som en kontrast mellan det förflntna och det närvarande ovilkorligen framkallade. Hon läste ingenting annat än hvad de brukat läsa tillsammans. En så våldsam bedröfvelse kunde naturligtvis icke räcka alltid; inom några dagar öfvergick den till en lugnare svårmodighet, men dessa sysselsättningar, till hvilka hon dagligen tog sin tillflykt, hennes ensliga promenader och tysta betraktelser frambragte ännu tilltälliga utbrott af sorg, lika häftiga som någonsin.