brottslighet för stackars Villoughby. än! en ursäkt för den sednare. Du har föresatt dig att anse honom tadelvärd, emedan han tog afsked af oss med mindre tillgifvenhet än hans vanliga uppförande visat. Finnes då ingen ursäkt för en förseelse, eller för ett af sorg nedslaget lynne? Kan man icke antaga någon sannolikhet, endast derföre att den icke är visshet? Är ingenting tillbörligt för den man, som vi alla hafva så mycket skäl att älska, och intet i verlden att tänka illa om? Och, när allt kommer omkring, hvad är det du misstänker honom för? — Jag kan knappast sjelf säga det. Men misstanken om någonting obehagligt är den oundvikliga följden af en sådan förändring, som vi nyss bevittnat hos honom. Det är likväl mycken sanning i hvad ni nu anfört till hans ursäkt, och det är min önskan att vara rättvis i mitt omdöme öfver hvar och en. Willoughby kan utan tvifvel hafva mycket tillräckliga skäl för sitt uppförande, och jag vill hoppas att han har det; men det skulle varit mera likt Willoughby att genast omtala dem. Tystlåtenhet kan vara rådlig; men likväl kan jag icke låta bli att undra på att den blifvit praktiserad af honom. — Klandra honom likväl icke för det att han afvikit från sin karakter, då det var nödvändigt. Men tillstår du verkligen rättvisan af hvad jag sade till hans försvar? — Jag är lycklig — och han är frikänd. — Icke helt och hållet DE ge vara lämpligt att dölja: s .m n de äro förlofvade) för mrs: Smitt så är, måste det vara Lägst (OR ÅFör Willoughby att så litet som m ara i C