Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 1

nom, Elinor; det kunde jag tydligt se. Han hade icke makt att antaga denJag har tänkt öfver allt, försäkrar jag dig, och jag kan fullkomligt förklara allting, som i början syntes mig besynnerligt, lika väl som dig. — Verkligen? — Ja. Jag har förklarat det för mig sjelf på det mest tillfredsställande sätt; men du, Elinor, som tycker om att tvifla hvar du kan — jag vet väl, att det icke skall tillfredsställa dig. Jag är öfvertygad att mrs Smith misstänker hans kärlek till Marianne, ogillar den (kanske emedan hon har andra utsigter för honom), och för den skull är angelägen att få honom ur vägen; och att den affär, som hon skickar honom att uppgöra, är påfunnen som en förevändning att afskeda honom. Detta är hvad jag tror hafva händt. Han märker dessutom, att hon ogillar förbindelsen; han vågar. derföre icke nu tillstå för henne sin förlofning med Marianne, och han anser sig, af sin beroende ställning, förbunden att bifalla hennes planer och aflägsna sig från Devonshire på en tid. Nu vet jag, att du skall säga mig att detta både kan och kan icke hafva händt; men jag vill icke lyssna till några inkast, så framt du icke kan utvisa något annat sätt att förstå saken lika tillfredsställande. Och nu, Elinor, hvad har du att säga? — Ingenting, ty ni har förekommit mitt svar. — Du ville då sagt mig, att det både kunde och kunde icke hafva händt. 01 Elinor! hvad dina känslor äro obegripliga! Du vill heldre sätta tro till det som är ondt, än till det som är godt. Du vill heldre söka efter elände för Marianne ech