Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 1

sjelf, oroade henne i i hög grad. Ena ögonblicket fruktade hon att aldrig någon allvarsam afsigt funnits å hans sida, och det nästa att någon olycklig tvist egt rum mellan honom och hennes syster. Den bedröfvelse, med hvilken Marianne lemnat rummet, var sådan, att man deraf gerna kunnat sluta till en allvarsam tvist, ehuru, då hon betänkte huru stark Mariannes kärlek till honom var, någonting sådant syntes nästan omöjligt. Men hvilka omständigheter vid deras skiljsmessa än måtte vara, var hennes systers bedröfvelse otvifvelaktig; och hon tänkte med det ömmaste medlidande på denna häftiga sorg, åt hvilken Marianne efter all sannolikhet icke endast öfverlemnade sig, som en lindring, utan äfven närde och uppmuntrade, som en pligt. Efter omkring en halftimme återvände modren, och ehuru hennes ögon voro röda, var hennes utseende icke nedslaget. — Vår käre Willoughby är nu några mil från Barton, Elinor, sade hon, då hon satte sig ned vid sitt arbete, och med huru tungt hjerta reser han icke! — Det är alltsammans mycket beqmnerligt. Så hastigt borta! Det tyckes blott vara ett ögonblicks verk. I går afton var han här, så glad, så lycklig, så öm! Och nu — borta, utan afsigt att komma tillbaka! — Någonting mera än hvad han tillstod för oss måste hafva händt. Han talade icke, uppförde sig icke som han brukar. Ni måste hafva sett skilnaden lika väl som jag. Hvad kan det vara? Kunna de hafva varit oeniga? Hvarföre skulle han annars hafva visat sådan obenägenhet att antaga er inbjudning hit? — Det var ieke lust, som felades he