Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 1

ögonblick voro alla tysta. Mrs Dashwood var den första, som talade. — Jag har ej mer att tillägga, min käre Willoughby, än att ni alltid skall vara välkommen till Barton Cottage; ty jag vill icke öfvertala er att genast återvända hit, emedan ni ensamt kan döma huruvida det kunde behaga mrs Smith; och i detta afseende är jag icke mera sinnad att rådfråga ert omdöme än att betvifla er lust. — Mina förbindelser för närvarande, svarade Willoughby, förvirrad, äro af sådan beskaffenhet — att --jag icke vågar smickra mig med att — Han stannade. Mrs Dashwood var alltför mycket förvånad för att kunna tala, och en ny paus uppstod. Denna afbröts af Willoughby, som med ett matt leende sade: — Det är en dårskap att dröja på detta sätt. Jag vill icke längre plåga mig med att stanna bland vänner, hvars sällskap det nu är mig omöjligt att njuta af. Han tog derefter hastigt afsked af dem alla och lemnade rummet. De sågo honom stiga i vagnen, och inom en minut var den ur sigte. Mrs Dashwood var alltför upprörd för att tala, och lemnade genast förmaket för att i ensamheten öfverlemna sig åt den oro och förskräckelse, som denna hastiga afresa förorsakade. Elinors oro var lika stor som hennes moders. Hon tänkte med ängslan och misstroende på det, som nyss tilldragit sig. Willoughbys sätt, då han tog afsked af dem, hans förlägenhet och försök att synas glad, och framför allt hans ovilja att antaga hennes moders inbjudning, en motvillighet så olik en älskare, så olik honom