Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 november 1866, sida 1

sig om vid deras inträde, och hans ansigte visade, att han i hög grad delade den rörelse, som öfverväldigade Marianne. — Felas det henne någonting? utropade mrs Dashwood; är hon sjuk? — Jag hoppas, icke, svarade han, försökande se glad ut; och med ett tvunget småleende tillade han sedan: — Det är snarare jag, som borde vara sjuk — ty jag lider nu af en mycket svår felslagen förhoppning! — Felslagen förhoppning! — Ja, ty jag är ur stånd att hålla mitt löfte till er. Mrs Smith har denna morgon utöfvat sin myndighet öfver en stackars beroende kusin, genom att skicka mig i affärer till London. Jag har just nu emottagit mina order och tagit farväl af Allenham samt är nu kommen för att äfven säga er farväl. — Till London! — och skall ni resa denna morgon? — Genast. — Detta är mycket sorgligt, men mrs Smith måste tjenas; och jag hoppas hennes ärende icke skall uppehålla er länge. Han rodnade då han svarade: — Ni är mycket god; men jag tänker icke genast återvända till Devonshire. Mina besök hos mrs Smith förnyas aldrig inom året. — Och är mrs Smith er enda vän? Är Allenham det enda ställe i grannskapet, dit ni skulle vara välkommen? Fy Willoughby, behöfver ni vänta på en bjudning hit? Han rodnade ännu starkare; och, med ögonen fästade på golfvet, svarade han endast: Ni är alltför god. Mrs Dashwood såg förvånad på Elinor. Elinor kände likaledes förundran. Några