Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1866, sida 3

Bekrårtar 515 ÅCnnmåÅ APPSAlI SFUNUL Seen des Österrike ha bestämt sig för antagande af repetergevär.) i — — — langsamhet i den exekutiva rättskipningen. j Följande, på företedda originalhandljngar grundade, species facti lemnar ett nytt bevis. om den bedröfliga långsamhet, hvarmed våra utmätningslagar tillämpas af vederbörande exekutorer. i 1865 den 30 November dömde Landshöfdinge-embetet i Wenersborg Anders. Redlund i Öja att, på grund af skuldsedel, betala 1,471 rdr rmt, med ränta och ersättning för lagsökningskostnaden; 1866 den 13 Januari remitterades utslaget af kronofogden i Kind, A. R. Sandberg, till kronolänsmannen A. D. Johansson, ,till skundsam och laga verkställighet och redovisning.; 1866 den 22 Mars (nio och en half vecka, efter det skyndsam verkställighet blifvit anbefalld) inställde sig herr kronolänsmannen hos gäldenären, för att göra utmätning för skulden. Härvid befanns gäldenären sakna tillgång i lösegendom, hvarföre fastighet utmättes och värderades till: ett belopp, hvarmed gäldenären förklarade sig nöjd. i 1866 den 15 Augusti (mera än fyra och en half månad efter utmåtningen) hade man hunnit till första auktionen å fastigheten, men som dervid anbud, uppgående till värderingssumman, ej gjordes, blef ingen försäljning af den gången, utan ny auktion utsattes till den 3 Oktober; men 1866 den 29 September sattes gäldenären under konkurs, och derefter återstod för fordringsegaren blott att betala herrar exekutorer med 24 rdr 43 öre, och ingå: i konkursen, såsom oprioriterad. Kongl. Förordn. den 21 Mars 1835 stadgar uttryckligen åliggande för underexsekutörer (kronofogdar och länsmän på landet) att, då fastighet å landet blifvit utmätt, foga nödiga anstalter till försäljningen, så skyndsamt att, der mera än en auktion blifver af nöden, äfven andra auktioner må kunna försiggå inom 6 månader från det domen eller utslaget till kronofogden för verkställighet aflemnades, äfvensom att besörja det borgenärs andel i köpeskillingen honom tillhandahålles sist 14 dagar efter köpeskillingens förfallotid, hvilken ej utan vederbörandes samtycke må utställas längre än 1 månad efter försäljningsdagen. Uti förevarande sall skulle, då utslaget senast den 13 Januari 1866 måste anses för verkställighet aflemnadt till kronofogden Sandberg, utmätning hafva skett så skyndsamt, att andra fastighetsauktionen kunnat ske inom den 13 Juli. Men kronolänsmannen Johansson, ehuru särskildt uppmanad till skyndsamhet, lät mera än nio veckor passera innan utmätning skedde; och derefter tog man sig så god tid att ,foga anstalter för försäljningen, att första auktionen icke hölls förrän den 15 Augusti, och då blef ännu en auktion nödig. Enligt 1835 års förordning, är väl kronofogde, som försummar ,något af hvad nu föreskrifvet är, och icke kan, med aateckning i sitt diarium, visa att hinder mött, som ej kunnat förekommas, skyldig att, om borgenären ej lemnat anstånd med betalningen, sjelf svara för hvad utmätt är; men, ehuru, vid det förhållande, att första verkställighetsätgärden, utmätning, otillbörligen uphyskjutits i mera än nio veckor, och att icke ens första auktionen hållits inom de sex månaderna, herrar Sandberg och Johansson rättvisligen torde kunna dömas till ett dylikt ansvar, ligger häri ingen ursäkt för dessa herrar, hvilka helt säkert icke skulle underlåtit att fullgöra sina skyldigheter, om de icke nogsamt haft sig bekant, att beifrande af tjenstefel och försummelser är förenadt med sådana obehag och svårigheter, att det stora flertalet af rättsökande i det längsta undvika en dylik utväg. Man beklagar sig öfverljudt öfver svårigheten att få låna penningar, och skriker mot bankerna, som i sin rörelse uppsamla de kapitaler, hvilka eljest varit lättare åtkomliga. Kan ett sådant skrik anses befogadt? Kan man undra på att kapitalisten heldre lemnar sina penningar till en bank, som på dagen fullgör sina förbindelser, än till enskilda personer, hvilka, om de det vilja, kunna, nästan huru länge som helst, trakassera och uppehålla en besvärlig borgenär? Den som medgifver att borgenärens rätt är lika helig som gäldenärens, kan ej tveka om svaret på dessa frågor. Han måste också, lika mycket för läntagares som långifvares bästa, svarmt önska, att fordiingsegares rätt ej uppehålles vare sig af olämpliga lagar eller af försumliga tjensiemän. Rättegåängsoch Polissaker.