Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 november 1866, sida 3

Herre Jesuss han slår ihjel mig. Serdeles betecknande är att en så upprörande tilldragelse passerade i många personers närvaro, hvilka samlats genom oväsendet, utan att någon sökte att hjelpa den grymt misshandlade qvinnan. Händelsevis kom befälhafvaren å ångf. Göteborg, kapten Höglund, i detsamma tillstädes, då han straxt fasttog Andersson och förhindrade derigenom vidare våldsamheter. Hr Höglund fick härför uppbära våldsamma knuffningar såväl af Andersson som Kjellberg och några andra personer, hvilka sökte att få Andersson lös, men hr Höglund släppte icke sin man förrän nattväktaren omsider infann sig, äfvensom några tillkallade poliskonstaplar, hvilka afförde Andersson till vakten. Enligt hr Höglunds vittnesmål hade Andersson betett sig liksom ett , vilddjur, så att hr Höglund aldrig förr sett en så ursinnig menniska. Andra vittnen berättade att nattväktaren varit ankommen af starka dryker och stode på en så intim fot med droskkuskarne, som ha sina stationer vid Frimuraresamhällets hus, att han icke brydde sig om då någon af dem förolämpade förbigående fruntimmer, hvilket händt flera gånger, hvarjemte bemärkts att nattväktaren supit vid droskorna tillsammans med kuskarne. Samma vittnen trodde att detta förhållande vore orsaken till att nattväktaren, fastän stående blott några steg från stället, der händelsen timat, dock icke fästat afseende å Maria Carlssons och Augusta Josefssons flera gånger upprepade begäran att skydda dem mot Carl Anderssons och Kjellbergs misshandling, utan gifvit dem snäsande svar och aflägsnat sig. På grund af hvad sålunda förekommit förklarades Carl Andersson och Kjellberg, hvilken sednare blifvit upphemtad till förhöret; skyldige att genast träda i häkte, och uppsköts målet till i morgon, dertill nattväktaren och flera vittnen skulle inkallas. FRådhusrätten. Till rådhusrättens andra afdelning hade slagtaren OC. Qvirist instämt poliskommissarien Kant, med yrkande af ansvar å honom för olaga häktning samt för det Kant skulle hafva odvädat honom. ufver angifvelsen hörd berättade Kant: att sedan Qvirist den 9 dennes på natten af nattväktare anträffats sofvande i en s. k. ,,urinkur å drottningtorget, Q. sedermera varit inkallad till poliskammaren den 13, der han förklarades skyldig att erhålla varning för oordentligt lefverne. Under det han satt i polisvaktkontoret hade Kant inkommit dit, och då Qvirist uppfört sig oskickligt samt haft förnärmande uttryck om polismästaren och kommissarien, hade han, på Kants befallning, blifvit insatt i ,.finkan för att derur utsläppas då sessionen blifvit slut och han af polistjensteman kunde följas till uppsyningsmannen för undergående af varningen. Qvirist bade vid denna berättelse icke något att anmärka; och kunde af käromålet slutas, att Q. blott fann sig förnärmad öfver att hafva blifvit insatt i ,finkan, hvilkens osundhet och brist på beqvämlighet han särskilt ville framhålla, hvarpå ordföranden genmälde att det åtminstone var lika beqvämt som i ,kuren. Som vittne var af Qvirist inkallad poliskommissarien Andersson, hvilken afgaf en berättelse lika lydande med Kants, samt vitsordade att det blott var sedan Q. visat sig ostyg som han på Kants befallning blifvit insatt i rvar. Några oqvädingsord hade vid tillfället icke fällts af poliskommissarien Kant. Rådhusrätten fann att poliskommissarien Kant, genom åtalade åtgarden att insätta Qvirist i förvar uti finkan, icke gjort sig till ansvar skyldig; och hvad beträffade det K. skolat oqvädat käranden, detsamma icke blifvit styrkt, samt ogillade på grund deraf käromålet. Samma dag dömdes skomakarelärlingen August Johan Nilsson, hvilken från pigorna lina Pettersson och J. Andersson olofligt tillgripit 1 schal och 2 par tygkängor, värderade till 5 rdr, samt försålt desamma, att för snatteri böta 10 rdr. Första målet påropades på slaget klockan 11, och sessionen slutades kl. 12 4.