Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 4

MER rt 11-448C17 177171 (11 4fFÅ7 ost: den icke ringa tillverkningskostnaden, då varan i stort produceras. den längre tids förlag. samma vara fordrar för att kunna med fördel afsättas, samt slutligen det förhällande, att en genom tull å nämnde artikel äväagabragt prisförhåjning komme att i dubbelt hänseende verka fördelaktigt, nemligen dels omedelbart såsom en uppmuntran och nödigt skydd för den inhemska ostfabrikationen, och dels medelbart, sålunda att de oädlare sädesslagen, hvilka nu till men för jordbruket exporteras, i stället kunde med tördel användas till utfodring af ladugårdarna och förmedelst derigenom erhållna större och kraftigare gödningstillgångar rikare skördar af jorden framkallas; och beträffande spanmål, malen, att, enär såväl mjöl af hvete och råg som äfven gryn af alla sädesslag varit föremål för en stigande import, hvaremot utförseln af dessa slag malen spanmål. ehuru tilltagande, varit jemförelsevis obetydlig, så ansågs tull å dessa artiklar vara af behofvet påkallad. väl ifrågavarande som öfrige till de första lifsförnödenheterna hänförliga landtmannaprodukter hafva dock sedan 11 år tillbaka varit fritagna från tullbeskattning. Eders Kongl. Maj:ts och Ri-. kets Ständers tillförene sammanstämmande beslut om en sådan afgiftsfrihet hvilade på grunder, hvilka, mer och mer erkända både af vetenskapen och af lagstiftningen inom flera civiliserade länder, äro alltför väl bekanta, för att här behöfva närmare utvecklas. Öfver yrkenas och sjelfva modern gens anspråk på skydd ställdes menniskans anspråk att få sina första lefnadsbehof utan någon konstlad j tillfredsställda. På detta hufrudvilkor igheten att göra arbetet billigt grundades vidare den reform af vår tull-lagstiftning, som alltjemt fortgått i rigtningen till friare täflan emellan inhemsk näringsflit och utlandets industri, och som genom den med Frankrike afslutade, af Rikets Ständer godkända, handelstraktaten vunnit ytterligare tillämpning. Att i någon mån rubba sjelfva grundvalen för denna i öfrigt beståndande stiftning synes embetsverken i hög grad äfven ligt och ingalunda kunna rättfärdigas af de sg Rikets Ständer för sina omförmälda beslut nu anfört. Artikeln ost, hvarå rikets ständer beslutat en tullafgift af 3 rdr per centner, har under den tid tullfriheten varat och oaktadt de svårigheter, som med tillverkningen och afsättningen må vara förknippade, inom landet blifvit föremål för en ganska betydligt ökad tillverkning samt äfven tilll. beskaffenheten uppnått sådan förbättring, att den svenska osten från väl skötta mejerier nu mera ingalunda saknar efterfrågan till pris, som motsvara producenternas billiga förväntningar. Den har till och med blifvit föremål för en visserligen ännu icke betydlig, dock märkbart stigande, export. Häraf torde man vara berättigad att draga den slutsats, att osttillverkningen, om den bedrifves med omsorg och insigt, icke behöfver något skydd; likasom det torde kunna antagas, att de medelbara fördelar, som med skyddet skulle uppnås, celler en bättre utfodring af ladugårdarne med deraf följande högre afkastning af jordbruket, i och sig äro för den insigtsfulle landtbrukaren kligt manande anledningar att ordna sin husållning på det sätt, som lemnade högsta och säkraste afkastning. Att pålägga den ene medborgaren beskattning icke blott för att omedelbart gynna den andre genom högre pris på hans tillverkningar, utan ock för att medelbart bringa honom till iakttagande af ett visst hushållningssätt, kan, enligt embetsverkens åsigt, ingalunda vara törenligt med rättvisa lagstiftningsgrundsatser. Den tullafgift, rikets ständer i detta hänseende beslutat, kan väl icke synas särdeles betungande, om den endast afsäge de ädlare ostslagen; men för de billigaste slagen åter eller just dem, hvilka utgöra ett vigtigt födoämne för den stora obemedlade delen af befolkningen, uppgår denna afgift till närmare 20 procent af varans värde. Beträffande åter frågan om tull å malen spanmål, så torde en stigande import af detta oundgängliga lifsmedel ingalunda kunna antagas utgöra giltigt skäl för den ifrågasatta beskattningsåtgärden. Importen egde icke rum, om ej ett motsvarande behof förefunnes; och tillfredsställandet af detta behof, ehwad det härflyter af brist på qvarnar eller af de befintligas ofullkomliga skick, synes mindre än något annat böra genom konstlade åtgärder fördyras. Tullbeskattning å mjöl och gryn, under det råvaran vore tulliri. skulle dessutom icke, såsom dermed åsyftades, lända till jordbruksnäringens förmån, utan fastheldre endast komma qvarnegarne till godo och deremot blifva en tunga så väl för mängden af jordbrukarne sjelfva som för det öfvervägande flertalet af öfriga samhällsmedlemmar. Så väl ur synpunkten af alla dessas enskilda intressen son ur statsekonomisk synpunkt lärer således den fö slagna beskattningen vara långtifrån önskvär sednare hänseendet så mycket mindre, som skyddandet medelst höga tullsatser af den genom landets naturliga, förhållanden redan gynnade qvarnrörelsen skulle innebära uppmuntran till of dradt bibehållande af det ofullständiga skick, hvari förmalningsmethoden med för denna beredning erforderlig materiel hittills i allmänhet befunnit sig inom landet. Den rigtning till förbättring i detta hänseende, som under sednare årens tullfrihet å malen spanmål och synnerligast efter det qvarnräntan med dermed förknippadt monopol blifvit afskaffade, uppenbarat sig genom åtskilliga betydligare qvarnanläggningar, hvilka genom ökad export af malen spanmål ådagalagt sig kunna äfven på den utländska marknaden uthålla täflan, synes ytterligare bevisa obehöfligheten af någon ! skyddstull. Det jenar ock att anmärkas. att ; i förslaget om skydds ull 4 malen spanmäl vid riksdagen framställdes i sammanhang med och s följd af tillika föreslagen införselstull å de d tadt detta sednare fö förmån för jordbru k los, hvilket förhållande ens beloppet af de å hvete-och jöl utaf rikets ständer beslutade tullsatser är vida h , än som synes stå i skäligt förhallade så väl till formalningskostnaden som till de skyddstullar, hvilka andra industrigrenar åtnjuta. Kommerskollegium och Generaltullstyrelsen hafva härmed sökt antyda de allmänna grunder, på hvilka embetsverken fortfarande anse tullfrihet äfven för nu ifrågavarande lifsmedel böra ega rum, i och tillika tillåtit sig ingå i undersökning af de skäl Rikets Ständer för sina beslut anfört. Om ock, hvilket embetsverken ingalunda förneka, förhållanden kunna gifvas, då en i och för sig rigtig grundsats bör i tillämpningen vika för afseendet å representationens bestämdt uttalade mening, och detta synnerligast i frågor af beskattningsnatur, anse sig dock embetsverken i närvarande tidpunkt desto mindre böra underdånigst tillstyrka nådigt godkännande af ifrågavarande partiella återgång från den redan länge tillämpade tullfriheten å lifsmedel, som dessa i allmänhet nu betinga ganska höga pris i omvändt förhållande till arbetsklassens på sednare tiden onekligen förså rade bergningsvilkor, samt dessutom den nya riksförsamlingen, hvilken inom kort tid sammanträder, torde böra lemnas tillfälle att i den vigtiga frågan om det ena eller det andra tullsystemets framtida tillämpning uttala sin mening, innan någon, icke ens af ögonblickets behof påkallad, rubbning af grunderna för det nu rådande vidtages. Vidare hafva Rikets Ständer beslutat införseltull å nu tullfria artiklarna jernoch ståltråd af 6 öre och koppar samt annan ej specificerad metalltråd af 8 öre, allt pr 31. samt till stöd härför åberopat, att, sedan förut å dessa artiklar bestämda tullsatser vid 1857 års taxereglering borttogos, en betydlig tillväxt i införseln egt rum, och att för tillverkningen af samma artiklar anspråket på ämpligt tullskydd icke synts mindre befogadt, än för ästadkommandet af andra med dessa jemförliga förädlingsarbeten, hvilka af sådant skydd äro i åtnjutande. T stället för de något nedsatta tullafgifter å