Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 2

TU; OfUCKDUCg CJUCYTSCCLUTCLLII, HUM UT 9 IUGEP ERT 99 äldre och yngre (ryttmästare dito, dito), löjtnant, underlöjtnant, fanjunkare (styckjunkare, konduktör), sergeant (under-konduktör), korporal (konstapel), vice-korporal (vice-konstapel). : 3) Alla stabsofficerare, således äfven i andra staber än generalstaben, hålla sig sjelfva med hästar, men erhålla derför at staten en lämplig ersättning under namn af hästlega. 1) Af kaptenerne kommenderas 10 till de olika militär-distrikten, en till hvartdera, såsom 1:ste adjutant hos generalbefälhafvaren eller divisionären och chef för divisions-staben. 3) 23 fast anstälde generalstabs-ofåcerare må synas vara ett väl ringa antal, men torde ändå vara tillräckligt, då man betänker, att under de långa mellantiderna emellan öfningsmötena kunna många dertill lämplige officerare kommenderas till tjenstgöring i generalstaben. 6) För att så mycket som möjligt bibehålla bataljonerne vid samma styrka, kan man låta det genom folkmängdens ökning uppstående öfverskottet i ,manskap, så länge det ej uppgår till en gifven siffra, t. ex. 2,000 man för året, komma tränen och, i kustdistrikten, kustsörsvaret och flottan till godo. Med öfverskott förstå vi hvad som öfverstiger den i detta förslag för rekrytklassen, eller det 21-åriga manskapet beräknade styrka, c:a 26,000 man, 7) Till bataljonspredikanter vid infanteriet och fältpredikanter vid de öfriga vapenslagen tagas unga prestmän, som, innan de fullgjort sin värnepligt, ingått i andliga ståndet, hvartill tillstånd dem ej bör förvägras emot skyldighet å deras sida att tjena i det uppbåd, vare sig 1:sta eller 2:dra, der vederbörande finna lämpligt placera dem. De hafva alla lika rang, erhålla ingen lön, utan endast tjenstgöringspengar. I fredstider sortera de under sina respektive konsistorier, och i krig kunna de bilda synoder, hvilka, om det högsta krigsbefälet så finner lämpligt, förstärkas med officerare. Dessa synoder utse sjelfva sina ordförande. 8) Då kompaniofficerarnes antal är bestämdt så lågt som möjligt, och emedan det, till en början åtminstone, icke torde blifva så lätt att alltid hålla äfven detta antal komplett, så torde det vara så mycket nödigare att hafva ett större antal un