Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 2

ker om ert hus, miss Marianne. Det är et stort, och då jag kommer och helsar på er, hoppas jag ni skall hafva möblerat om det, ty det behöldes ganska väl, då jag var der för sex år sedan. Marianne de sig förlägen bort. Mrs Jennings skrattade hjertligt, och Elinor fann, att hon, för att tå veta hvar de hade varit, låtit sin piga fråga mr Willoughbys betjent, hvarigenom hon blifvit underrättad, att de hade rest till Ållenham och tillbragt en ansenlig tid der med att gå omkring i trädgården och bese hela huset. Elinor kunde knappast tro att detta var sannt, ty det syntes henne föga troligt, att Willoughby skulle föreslå, eller Marianne samtycka, att besöka huset under det mrs Smith bodde der, med hvilken Marianne icke hade den ringaste bekantskap. Så snart de lemnat matsalen, frågade Elinor henne derom, och stor blef hennes förvåning, då hon fann att allt hvad mrs Jennings berättat var fullkomligt sannt. Marianne var riktigt ond på henne derföre att hon betvifiat det. — Hvarföre trodde du, Elinor, att vi inte varit der, eller att vi inte besett huset? Är det inte detsamma du sjelf ofta önskat göra? — Jo, Marianne, men jag skulle icke velat det under det mrs Smith bor der, och utan något annat sällskap än mr Willoughby. — Mr Willoughby är likväl den ende, som kan hafva rättighet att visa detta hus, och då han åkte i en öppen vagn, var det omöjligt att hafva något annat sällskap. Jag har aldrig haft en angenämare morgon i hela mitt lif. i Farfsa