Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 2

öfversten skall troligtvis testamentera henne hela sin förmögenhet! Då sir John återkom, deltog han uppriktigt i den allmänna ledsnaden öfver en så olycklig händelse; förklarade likväl att, eftersom de voro så många samlade, måste de göra någonting för att roa sig, och efter någon rådplägning beslöts, att man skulle taga en promenad i vagn. befalldes derföre fram; Willoughby den förste, och Marianne hade aldrig sett lyckligare ut än då hon steg in deri. Han körde mycket fort genom parken, de voro snart ur sigte, och man såg cj sedan en skymt af dem förrän vid deras återkomst, hvilken ej inträffade förrän efter alla de öfrigas. De tycktes båda förtjusta öfver sin färd, men sade ingenting vidare derom. Det uppgjordes att man skulle dansa på aftonen, och att alla skulle vara muntra och glada hela dagen. Flera af samiljen Carey kommo till middag, och de hade nöjet att sitta nära tjugo till bords, hvilket sir John anmärkte med mycken belåtenhet. Willoughby intog sin vanliga plats mellan de båda äldre miss Dashwood. Mrs Jennings satt till höger om Ellinor, och de hade icke suttit länge, innan hon lutade sig bakom henne och Willoughby och sade till Marianne, högt nog för att höras af dem båda: ,Jag har letat ut er hemlighet, i trots af alla edra knep. Jag vet hvar ni tillbragte morgonen. Marianne rodnade och svarade hastigt: — Hvar, om jag får fråga? — Visste ni icke, sade Willoughby, — att vi hade varit ute i min vagn? — Jo, jo, herr Oförskämd, jag vet det mycket väl, och jag föresatte mig att leta ut kvar ni hade varit. Jag hoppas nityc