Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 2

ton, att j kulle så dett a pref just i i dag, ty det ha indlar om afkärer, som fordra att jag genast begifver mig till staden. Till staden! utropade mrs Jennings. vad kan ni hafva att göra i staden vid den här tiden på året? — Min egen förlust är stor, fortsatte han, i att vara tvungen att lemna ett så angenämt s ap; men jag är så mycket mer ledsen deröfver, som jag fruktar min närvaro är nödvändig för att skafia herrskapet tilltrikle till Åhitwell. IIvilket slag för dem alla var ej — Men om ni skrifser en bilje inspektoren, mr Brandon, sade Marianne ifrigt, skulle inte det vara nog? Han skakade på hufvudet. — Vi måste fara, sade sir John. Det skall inte blifva uppskjutet, då vi äro så nära målet. Du får inte resa till staden förrän i morgon, Brandon. — Jag önskar det kunde låta sig göra; men det står inte i min makt att uppskjuta min resa en enda dag. — Om ni endast ville låta oss veta hvad ert ärende är, sade mrs Jennings, skulle vi se, om det kunde uppskjutas eller ej. — Ni skulle icke komma sex timmar sednare, sade Willoughby, om ni uppsköt er resa till vår återkomst. — Jag har ej råd att förlora en timme. Elinor hörde då Willoughby med läg röst säga till Marianne: — Det är somliga menniskor, som icke kunna fördraga ett lustparti. Brandon är en af dem. Han var troligtvis rädd att förkyla sig och änkte derföre ut detta knep för att komma ifrån saken. Jag vill slå vad om femtio ginter, att brefvet var skrifvet af honom sjelf.