Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 1

och han tycktes bedja henne om någonting, och straxt derpä tog han hennes sax och klippte af en läng härlock; ocli han kysste den och lade den i ett stycke hvitt papper, hvarefter han stoppade den i sin plånbok. Till sådana omständigheter, grundade på en sådan utsago, kunde Elinor icke underlåta att sätta tro; ej heller var hon hågad dertill, ty de stodo i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad hon sjelf hört och sett. Margarets skarpsinnighet visade s alltid på ett för honnes syster så til ställande sätt. Då mrs Jennings en afton på Barton Park ville förmå henne att säga namnet på den unge man, som var EIInors synnerlige favorit, hvilket länge hade utgjort ett ämne till stor nysikenhet å hen. nes sida, svarade Margaret med att se på sin syster, sägande: — Jag får väl inte tala om det, Elinor: Detta kom naturligtvis alla att skratta, oeh Elinor försökte göra detsamma; men. ansträngningen var plågsam. Hon var öfvertygad att Margaret menade en person, hvars namn hon icke med lugn kunde uthärda skulle blifva ett stående skämt för mrs Jennings, Marianne delade varmt hennes känslor; men hon skadade saken, mera än gagnade den, genom att blifva mycket röd och i en vredgad ton säga till Margaret: — Kom ihåg, att hvad dina gissningar än må vara, har du ingen rätt att upprepa dem. — Jag gissade aldrig någonting i den saken, svarade Margaret; det-var du sjelf, som talade om det för mig. Detta ökade sällskapets munterhet, och