Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 november 1866, sida 1

en så afgjord förtrolighet, en så dirckt mening, att det utvisade en fullkomlig öfverensstämmelse dem emellan. Från detta ögonblick betviflade hon icke, att de voro förlofvade sins emellan, och tron derpå uppväckte ingen annan förvåning än den, att hon, ..ler någon af deras vänner, skulle af så öppenhjertiga varelser blifva lemnade att upptäcka det af en händelse. Margaret berättade någonting för henne följande dagen, som ställde denna sak i ett ännu klarare ljus. Willoughby hade tillbragt föregående afton hos dem; och Margaret hade, genom att blifva lemnad ensam en stund i förmaket med honom och Marianne, haft tillfälle till iakttagelser, hvilka hon nu, med den vigtigaste min, meddelade sin äldsta syster. — 0, Elinor! utropade hon, jag haren hemlighet att berätta dig rörande Marianne. Jag är säker, att hon mycket snart kommer att gifta sig med Willoughby. — Det har du sagt, svarade Elinor, nästan hvarje dag sedan de först träffades hå IHighehurch Down; och de hade icke känt hvarandra en vecka, tror jag, innan du var säker att Marianne bar hans porträtt i medaljong; men när allt kom omkring, var det blott ett miniaturporträtt af vår grand-oncle. — Men detta är någonting helt annat. Jag är säker att de snart skola gifta sig, ty han har fått en lock af hennes hår. Akta dig, Margaret. Det är kanske blott håret af någon af hans grand-onclar. — Men, Elinor, det är verkligen Mariannes. Jag såg honom sjelf klippa af locken. I går aiton efter thet, då du och mamma gingo ur rummet, hviskade och talade de med hvarandra så fort de kunde,