Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 november 1866, sida 2

syntes henne vara ett onödigi bemödande. Willonghby tyckte detsamma; och deras uppförande var, vid alla tillfallen, ett sörtydligande af deras tänkesätt. Då han var närvarande hade hon icke ögon för någon annan. Allt hvad han gjorde var rätt; allt hvad han sade, bra Om deras attnar på Barton Park slutades med att spela kort, bedrog han sig sjelf och hela det öfriga sällskapet för att hon skulle vinna. Om dans utgjorde aftonens nöje, dansade de med hvarandra halfva tiden, och då de nödgades skiljas under några dansar, voro de angelägna att få stå tillsammans och talade knappast ett ord med någon annan. Ett sådant uppförande väckte naturligtvis allmänt löje, men detta kunde ej komma dem att biysas och tycktes knappast förarga dem. Mrs Dashwood ingick i alla deras känsor med en värma, som icke gaf henne ust att hämma detta ytterliga åskådligsörande deraf. För henne var det blott m naturlig följd af en stark kärlek i ett ingt och lifligt sinne. Detta var Mariannes lyckliga tidpunkt. lennes hjerta var helgadt åt Willoughby, ch den ömma tillgitvenhet för Norland, om hon förde med sig från Sussex, minkades mera än hon förut ansett vara måjist, genom det behag hans sällskap gaf t hennes närvarande hem. Elinors lycka var icke så stor. Hennes jerta var icke så Ingnt, ej heller hennes lädje af deras nöjen så ren. De gåfvo tsenne ingen vän, som kunde ersätta hvad on lemnat qvar, eller lära henne att täna på Norland med mindre saknad. Hxareen lady Middleton eller mrs Jennings. unde ersätta henne det samtal hon sak