bege sig af hit ånyo. Man vet här berätta åtskilligt rörande det knussel som egt rum, äfven med afseende på sångare, som trodde sig skola bli behandlade ungefär som prinsar. Nog af, man fick ej nåsot biträde af Upsala-sångarne. Också var konserten ej på långt när så talrikt besökt som den förra, hvartill väl också i sin mån bidrog ett obehagligt snöblandadt regn, som brast lös just när folk skulle bege sig till Industri-palatset. Omkring 6000 åhörare voro dock tillstädes, efter hvad man kunde tycka. Denna konsert var mer omvexlande än den första, derigenom att garnisons-regementenas musikkårer deltogo deri, dock blott med fyra musiknummer. Andra gardets direktör, hr Sjöberg, anförde musikkårerna och hade största heder af exekutionen. Af gripande effekt var den tjusande vackra , Frählings-Erwachen af Bach, som efter stormande bifall gafs dacapo. Äfven Björneborgarnes marsch begärdes och gafs om igen. Sångarne, under anförande af hr Söderman, sjöngo särdeles väl och gåfvo fyra af sina nummer innu en gång. Allt gick så bra man kunde önska det och en stor mängd åhörare förklarade, att denna konsert var om möjligt än mer imposant än den förra. Då chören ,Ur svenska hjertans djup uppstämdes, blottade alla sångarne sina hufvuden och efter det sången sjungits ännu en gång afslutades konserten med ett: Lefve konungen! beledsagadt af fanfarer. Från galleriet åt södra sidan tedde sig hela massan af sångare, instrumentalister och åhörare förträffligt. Sången stördes för de längre ifrån sittande genom ett evigt marscherande fram och åter af några hundra frusna personer. Några få åhörare måste sitta med paraply öfver sig, ty ganska starkt takdropp generade på några ställen. Kl. strax före 2 anlände konungen och drottningen med svite och exponerade sig liksom förra gången inom den danska afdelningen, uppvaktade af öfverståthållaren, k. teater-direktören och konsert-komiterade. Åtskilliga sirapister, för hvilka Dagbladet gjorde sig till tolk, sökte i Fredags morse göra publiken förskräckt, och kanske lyckades det till någon del, genom att föreslå att man borde af tacksamhet mot Försynen derför att ej någon olycka inträffade i palatset vid förra konserten, såsom några välvilliga personer befarat, göra en särskild insamling till fonden för ,,Pauvres honteuses, bara 25 eller 50 öre pr biljett, men afsigten misslyckades och direktionen för nämnde fond förklarade i Lördags, att den vore alldeles fremmande för uppmaningen. Kanske står denna menniskovänliga uppmaning i något samband med den petition, som af ett par personer nu som bäst befordras till spridning och undertecknande, för att hos K. M. söka utverka, att Molins fontän icke måtte bli gjuten i dess närvarande form, emedan de figurer, konstnärn anbringat, ej skulle vara kristliga! Sancta simplicitas! Ferrman Bjurstens plötsliga död och på stt så ohyggligt sätt gjorde ett djupt smärtsamt intryck på den stora mängd vänner ch bekanta Bjursten här förvärfvat sig i större och mindre kretsar, bland ungkarar och familjer. Hans egenskap af lektor vid gymnasium satte honom naturligtvis i förbindelse med en stor mängd familjer här, hvilka skattade honom högt om lärare och vän, och såsom bevis på len kärlek Räursten förstått vinna af sina ärjungar kan jag nämna, att Stockholms symnasiiungdom, dagen after det dödsfalöt blef bekant, anlade sorg er läraren, Bjursten var utan all fråga en rikt utrustad natur, men. han stötte mången för hufvudet genom sitt provocerande sätt. fillrättavisningar erhöll han vid många illfällen för detta sitt utmanande uppträlande, men det hjelpte icke; i det hänsendet var det omöjligt att åstadkomma minsta prutmån, så vestgöte han var. Vek och mild visade han sig alltid mot nödens barn. Hur ofta såg man ej honom, t. ex. på Operakällaren, sittande i ett gladt lag, med öfverflöd af varor, brådskande stiga upp när någon liten musen tiggare kilat inom dörren, blåsande värme i de röda händerna. Innan kyparne hunnit visa at den lilla varelsen var Bjursten framme och gaf bort allt hvad ,,löst han hade; visserligen skedde det ej utan ostentation, men det skedde ändå, och det var hufvudsaken. Känd var han också för sitt goda hjerta. Ni skulle bara kommit hem till honom någon morgon; han hade då mottagning, och hade ni ej vetat att han var blott skollärare skulle ni trott att han var en omtyckt läkare — en sådan hop stackars behöfvande stod samlad i ,fattig-magiterns yttre rum. Alla bådo om hjelp, om råd, om några vackra rader i tid