Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1866, sida 3

skall väl icke hafva alla männer för sig ensam. Brandon skall blifva svarisjuk, om hon icke aktar sig. — Jag tror inte, sade mrs Dashwood, med ett godmodigt leende, att mr Willoughby skall blifva besvärad af någon af mina döttrars försök med hvad ni kallar att fånga honom. Det är icke ett arbete, till hvilket de blifvit uppfostrade. Männer kunna vara säkra för oss, om de också vore aldrig så rika. Jag är likväl glad att, af hvad ni säger, finna det han är en aktningsvärd ung man och en, hvars bekantskap man lugnt kan göra. — Han är den förträffligaste menniska, tror jag, som någonsin lefvat, upprepade sir John. Jag kommer ihåg förra Julen, på en liten bal hemma hos oss, hur han dansade från klockan åtta till fyra, utan att sätta sig ned en enda gång, — Gjorde ban verkligen det? utropade Marianne, med tindrande ögon, och med behag och lif? — Jas; och klockan åtta var han uppe igen för att rida. — Sådart tycker jag om; säden bör en ung man vara. Hvilka hans företag än äro, skulle hans intresse för dem aläårig känna någon måtta och aldrig förorsaka honom någon känsla af trötthet. — Ah! jag ser hur det kommer attgå, sade sir John, jag ser hur det kommer att gå. Ni skall nu slå er ut för honom och aldrig tänka på stackars Brandon. — Detta är ett uttryck, sir John, sade Marianne lifligt, som jeg tycker serdeles illa om. Jag afskyr hvarje alldaglig fras, som är ämnad att vara qvick; och slå sig ut fer en karl, eller göra en eröfring, ärc de mest förhatliga at alla. Deras syfte