Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 19 november 1866, sida 3

af hennes ögon kunde hinna att visa sig. Han biföll alla hennes utslag, ådrog sig hela hennes entusiasm, och det dröjde ej länge innan de samtalade med förtroligheten af en lång bekantskap. — Bra, Marianne, sade Elinor, så snart han lemnat dem, för en morgon tycker jag du uträttat ganska mycket. Du har redan gjort dig förvissad om mr Willoughbys omdöme öfver nästan hvarje sak af vigt. Du vet hvad han tänker om Cowper och Scott; du är säker på att han uppskattar dem som sig bör, och att han icke beundrar Pope mer än tillbörligt. Men hur skall ert umgänge kunna blifva intressant i längden, på det sättet? Du skall snart hafva uttömt hvarje favorit-ämne. Nästa sammanträffande skall vara tillräckligt att förklara hans känslor angående pittoresk skönhet och äktenskaper för andra gången, och sedan har du ingenting vidare att fråga. — Elinor, utropade Marianne, är det vackert? är det rättvist? äro mina idber så inskränkta? Men jag vet hvad du menar. Jag har varit alltför ogenerad, alltför lycklig, alltför öppenhjertig. Jag har öfverskridit det passande; jag har varit öppen och uppriktig, då jag berde hafva vårit förbehållsam, trög, tråkig och falsk: — om jag endast t2154 om väder och vind, ca viott en gång hvar tionde minut, skulle jag blifvit sparad denna förebråelse. — Min älskling, sade modren, du får inte blifva ond på Elinor — hon skämtade endast. Jag skulle sjelf banna henne, om hon vore i stånd att önska tygla din förtjusning i samtalet med vår nye vän. rianne blidkades inom ett ögonblick. Willoughby, å sin sida, gaf hvarje prof